Pusselpass i vintermörker

Årets allra första träningspass behövde effektiviseras. Planen var tre timmar och tio minuter lågintensiv MTB med fem kadensintervaller sista timmen. Älsk på sådana pass. Men livet, familjen och renoveringen gjorde att jag tänkte att det vore fint att spara in lite tid så jag satte mig på trainern framför Zwift (tack tomten*) efter morgonkaffet. Att inte behöva bylsa på sig varma kläder och ordna med en cykel efter ett pass sparar ju in en halvtimme. Eller?

Några dagar tidigare hade jag kört ett helt distanspass på Zwift utan minsta lilla klagan från pannbenet mitt, men den här gången gick det inte alls. Efter en timme där jag knappt hittade motivation att låta benen snurra den sista delen kastade jag svetthandduken åt fanders och struntade i det.

Att ha gjort en tredjedel av ett pass kändes dock sådär så när Jimmy nattade Lovis slog jag ett öga på termometern, bytte om och släppte lös crossen från trainern för att sticka ut och “köra klart” passet i vintermörkret. När jag var klar att rulla hade termometern dalat ett par grader och det började frysa på så jag fick slänga på mig ett par vintriga shorts och byta till varmare handskar innan jag gav mig iväg.

Det blev ett fint pass. Jag tog ett klassiskt varv runt Landsjön, ett varv som jag kan utan och innan men som kändes lite nytt och ovant i mörker. Och vackert. Folk har så fint hemma i år. Det är så mycket ljus och dekorationer, att glida fram genom byarna kändes så mysigt. Överallt lyste det så fint, mysigt och inbjudande. Kransar, ljusslingor och granar i mängd, åh – vad mysigt det var. Några snöflingor virvlade i luften också och det gnistrade på backen även om snön inte la sig.

När jag kom hem kände jag mig nöjd, sådär skönt nöjd över att jag ändå fått till all planerad tid även om det inte blev i ett svep. All träning som blir av är bra träning men det är något visst med att pussla om och lyckas med det som först inte gick så bra.

*Vaddå tack tomten? Jomen jag har ju vevarmen från Inpeak kvar. Lycka!