Kolmårdsbiken 2022

När min väckarklocka ringde i lördags morse ville min sömniga hjärna fokusera på en endaste sak: att fabricera fram ursäkter för att stänga av alarmet och rulla ihop kroppen till en liten gosig boll under täcket, somna om och sova långloppsmånga timmar istället för att cykla dem. Fy så trött och opepp jag var.

Ingen av ursäkterna var tillräckligt bra. De var riktigt dåliga varenda en av dem. Panikmens, och jag är ju så otroligt svag och seg under mens. Trötthet på det. Och en form som är långt från drömmig. Opepp. Ville träna lite själv först. Hade jag inte bestämt mig för att samåka med Marie hade jag nog inte tagit mig iväg men nu hade vi bestämt och gjort upp en plan och det är faktiskt en väldigt bra grej för att se till att saker blir gjorda, ingen rocket science där direkt.

Marie kom och hämtade upp, cyklar lastades, vi åt frukost i bilen och snackade oss igenom morgonmilen mot Norrköping. Peppen infann sig – mina sprillans nya skor med klossar som jag inte justerat ordentligt åkte på, fickorna fylldes med gel och plötsligt stod vi där i startfållan och allt var som vanligt igen.

Som innan pandemin. Som jag tänkt mig när jag haft Anna Stadling på repeat. “När allt det här är över – ska jag dricka massa sportdryck. Jag ska knäcka lite gel och jag ska cykla fort med andra…när rejsen börjar snurra”…eller ja, typ så. Massor av nervösa och övertaggade människor, en hetsig start och sedan tre timmars jobb.

Jag hängde på Marie och Jenny ganska bra ett tag. Men långlopp är ju som långlopp är och jag har inte motor att ligga och mata grusväg – jag tappar. Dels för att jag inte tycker att det är tillräckligt motiverande och dels för att jag faktiskt inte är så bra tränad för det. Sedan kommer man in i skogen och det är som att jag har en helt annat motor för det – jag kan dansa fram utan ansträngning bara det är tillräckligt stökigt – men då är det ju massa grusstarka åkare framför och så blir det lite hets med att försöka köra om bara för att bli omkörd igen när gruset kommer.

Det var dock väldigt kul att köra. Kroppen var seg och trött och jag hade så galet ont i magen. Och klossarna på tidigare nämnda skor satt ju lite för långt fram så jag blev extra trött i benen men det gjorde inte så mycket. Det blev ju dock jobbigt på riktigt på sista av tre loppar när batteriet i reglaget till min dropper tog slut och sadeln fastnade i ett mellanläge. Hujedamig. Dessutom hade jag ett ohemult jobbigt knak i styrlagret som gick mig på nerverna. Men mest gick det mig på nerverna att ha en sadel som var för låg.

Hade jag varit lite mer vid mina sinnes hade det ju varit ganska enkelt att stanna och höja sadeln på klassiskt vis. Ni vet – sätta torxen i sadelklämman, lossa – skjuta upp sadeln och dra åt igen. Kolmårdsbiken är inte såpass klurig att man behöver sänka sadeln. Men så långt tänkte jag inte förrän på upploppet och då var det ju knappast lönt.

Hade jag haft ett prestationsmål med Kolmårdsbiken hade jag varit väldigt besviken. Men nu känner jag mer att jag är väldigt nöjd – jag tog många, långa och hårda förhandlingar med psyket för att inte kliva av, jag genomförde trots knak, trots sadelstrulet, trots att jag hade spd-klossarna fel, trots att jag deppade över att formen som kändes så på gång i vintras är bortblåst av vårens infektionser.