Traditionsenligt avslutas XCO-säsongen med race på Sveriges äldsta tävlingsbana som ligger mitt i Smålands Toscana, i naturreservatet strax utanför lilla orten Kaxholmen nära Huskvarna. Här har man tävlat MTB varje höst sedan slutet av åttiotalet och banan är en berg-och-dalbana utan moderniteter som stenkistor och drop. Här kommer en ganska lång rapport från loppet.
Vi har femton kilometer till tävlingsbanan så jag packade ner lite extra energi och överdragskläder i min cykelrygga och tog hojen dit. Skönt att kombinera transport med uppvärmning inför och nedvarvning efteråt.
Vi skulle köra fyra varv och varje varv var strax över fyra kilometer långt och jag hade satt upp några mål för mig själv. Efteråt kunde jag checka av alla:
- Att hänga på i starten och köra minst ett varv med de andra tjejerna
- Att när/om jag skulle bli tvungen att släppa de andra cyklisterna fortsätta köra riktigt hårt varenda meter.
- Att släppa bromsen i kurvorna och köra mitt snyggaste
- Att ha roligt och njuta av att äntligen köra ett rejs på Contessan
- Att inte tillåta mig själva tänka negativa tankar om det inte gick tillräckligt fort utan vända varje tillstymmelse till självkritik till att påminna mig om att jag kör riktigt bra med tanke på att jag haft sjukperioder som slitit på kroppen.
- Att köra loppet på under sextio minuter (satte det målet efter en koll på cykeldatorn under andra varvet)
Arrangör för tävlingen är sedan några år tillbaka Jönköpings Cykelklubb – som mest kör landsvägscykel men de arrangerar ändå föredömligt väl det här rejset varje höst. I år gjorde de en sak jag, och många andra tjejer, uppskattar väldigt mycket: damklasserna fick starta tillsammans och ha banan för sig själva.
Det är ganska vanligt att damerna startar några minuter efter herrarna och då är det rakt omöjligt att tävla på lika villkor eftersom man på sista varvet behöver passa sig och hålla undan för varvande herrar. Att det ens finns på kartan att göra på det viset 2022 är mig en gåta – jag vill se att alla gör som JCK gjorde i helgen: separat damstart och damtävling. Ett enkelt sätt att få startande damer att känna sig trygga, rättvist behandlade och att på sikt få fler damer till start.
Jag hängde på i starten. Det gjorde ONT i varenda cell av kroppen och lungorna sprängde, fy satan vad smärtsamt. Vi var två startande i min klass men det kändes så härligt att ha alla damklasser med – det gav känslan av stort startfält och det kändes roligt. Jag försökte hänga på min starka vän Marie som startade i D30 och fick min D40-kollega bakom mig i starten, väl medveten om att det här skulle hålla ett halvt till ett varv ungefär men det var ju också enligt plan. Läste senare på instagram att Sofia fått till arton tävlingsstarter under säsongen, jag har lyckats göra fyra – såklart är det STOR skillnad på kapaciteten i slutet av säsongen då. Men – man kan alltid försöka och när det inte håller – ja då kan man faktiskt försöka lite till bara för att det går!
Jag tappade Marie och ett gäng andra snabbisar strax innan banan gick in i berg-och-dal-banan halvvägs. Hade ett gäng brudar efter mig och fick dra tills varvningsbacken – där smög de om. Ett par kurvor senare körde min D40-kollega Sofia om och då började det mentala för mig: att inte slå av på den takt som var mitt max bara för att jag inte var med i “gamet” längre.
Ett tag trodde jag att jag låg sist och då är det riktigt tufft att fortsätta. Dessutom kände jag att det inte var så himla bra för kroppen att köra som jag körde, det var väldigt tufft för andningen. Jag övervägde att frångå plan och kliva av men kom fram till att det var värt det – jag har längtat efter tävlingar hela sommaren och det här var säsongens sista chans. Efter en mental överläggning tog jag beslutet att hålla mig till min plan och ge allt som jag hade att ge. Att skita i resten och utmana mig själv.
På väg uppför en ravin fick jag plötsligt syn på en av D30-damerna en bit bakom mig och jag vet att hon är stark och envis och bestämde mig för att vara detsamma. Låt det göra ont i kroppen, jag skulle göra allt för att inte släppa om henne och det blev en morot genom återstående tre varv. Jag kunde skymta henne en bit bakom emellanåt och det pushade mig alldeles perfekt för att inte tappa planen utan fortsätta köra hårt. Tackade henne efteråt för att hon liksom peppat mig igenom loppet utan att veta om det.
Jag körde så hårt jag kunde och jag tog i sådär så att jag inte riktigt såg vilka det var som hejade på – jag orkade inte mer än fokusera på stigen. På några platser såg jag vilka som stod och peppade, på andra platser var de mer som skuggor i periferin – då vet man att det är jobbigt. Jimmy, Lovis och mamma stod på den snirkliga publikplatsen i mitten av banan och det gör ju att man blir starkare av att ha sin familj som publik.
Under hela loppet njöt jag av att köra den hojen jag kör nu. Den är makalös – den uppför sig så piggt och rappt och ljuvligt.
Vid sista varvningen fick jag pepp av Eskil och ett Hallbygäng som påminde om att rejsa med ett leende. Så stor skillnad det kan göra. Att Eskil stått längs med banan och knäppt bilder ett tag märkte jag faktiskt inte – det var en fin överraskning efteråt att han fångat några riktigt coola ögonblick. Höll på att välta av förskräckelse och touchade bakväxeln mot en sten när Gustaf plötsligt satt med sin kamera på ett ställe där det ungefär aldrig i loppets historia stått någon vare sig för att fota eller titta. Lite kul såhär efteråt.
Väl i mål mådde jag ritktigt dåligt. Hostade och hulkade och låg ihopkrupen på marken och mådde sådär allmänt piss som man bara gör när man jobbat riktigt, riktigt bra. Prologhostade resten av dagen och hela söndagen men kände mig väldigt nöjd och glad med min insats.
