Idag har jag varit i Linköping och konsultat och på väg dit tänkte jag på hur många stora och livsomvälvande beslut jag tagit på E4:an mellan Norrköping och Huskvarna. Jag åkte visserligen bara sträckan mellan Gränna och Linköping idag men när jag passerade länsskylten pirrade det lite lyckligt i magen.
Jag minns när jag hörde Linnea Henriksson sjunga Lyckligare nu första gången. Låten kom på radion och jag var tvungen att stanna för jag kunde inte hantera det. Med varningsblinkersen på stod jag vid vägkanten och grät tills jag kunde köra vidare. Den påminde mig om ett liv jag levde innan jag fick en biljett till friheten via Linköpings universitet och livet vid Campus Norrköping.
Genom åren har jag avhandlat så mycket i tankarna där på E4:an. Resorna hem, funderingarna kring livet, besluten att ta. Några gånger har jag haft bilhaveri också. Fick bärga det fyrhjulstdrivna bensinmonstret jag hade när Jimmy och jag träffades någon gång och så skar Jimmys 740 ihop vid Mantorp när jag skulle köra till Norrköping och föreläsa. Typiskt dumt.
I sju år bodde jag i Östergötland och i år är det tio år sedan jag flyttade hem. Det första året jag och Jimmy bodde ihop var jag anställd på ett företag i Linköping och varvade några dagar på kontoret med att jobba remote. Att arbeta hemifrån har jag envisats med i en himla många år. Sedan blev det jobb i Jönköping och därefter eget företag igen.
Men det är som om jag alltid har haft en fot kvar i Östergötland. Det känns fint på något vis – oftast har jag något uppdrag eller något annat som gör att jag hamnar i krokarna. Det är ju inte långt bort och det är ju fortfarande nästan som hemma.
P.S. Omslagsbilden är ju förstås inte från E4. Den är tagen längs med turistvägen som går parallelt med motorvägen mellan Ödeshög och Gränna.
7
