OM jag mest bara vill gå och lägga mig så fort jag ges tillfälle? Ja, exakt så. Jag vill träna och sova. Luften gick ur mig alldeles när jag gick av beredskapen i tisdags och kvar blev en väldigt trött och sliten version av mig själv. Kroppen är svinstark och pepp på rörelse men huvudet, jissesamalia, det hänger inte med.
Skrev tillexempel upp en och samma sak tre gånger på en att-göra-lista med åtta punkter. Det är ju fint förstås att kunna göra en grej och kryssa tre boxar (gör alltid analoga listor med rutor att kryssa) men alltså. Har också frekvent fått höra; “jaaaa mamma, du har redan sagt det!”.
Är jag förvånad? Absolut inte. Ett halvår med utbildning, första veckan med beredskap, försöka hålla igång bolaget samtidigt, vara förälder och partner och vän – någonstans visste jag att det var exakt såhär det skulle kännas nu.
Men det känns lugnt. Jag sover och tränar några dagar – ingen idé att försöka pressa en trött hjärna. Jag diskuterade läget med Jimmy häromkvällen samtidigt som vi diskuterade vilken sparfond jag skulle köpa, var så irriterad på alla tråkiga namn sparfonder har. Hur som, när vi träffades var jag ju faktiskt sjukskriven för utmattning – han påminde om att jag orkar mer än vi någonsin vågat hoppas på nu.
Igår fick jag massage av min syster. Hon hade fått ett återbud och undrade om jag ville ha tiden. Lyxigt värre. Efter det var jag ännu rörigare i huvudet men också ännu lugnare. Det behövdes sa hon. Jag höll med.
Nu ska jag ha en lugnare period. Jag har planerat för det. Det är liksom det som är hemligheten – återhämtning måste planeras in, det kommer inte att lugna ned sig av sig själv.