Jag får vatten i hela näsan. Klor hela vägen upp i bihålorna. Vidrigt. Mitt vanligtvis modiga barn har hoppat från bassängkanten med två sorters backup: Någon sorts flytkorv, du vet en sådan där gnisslig plastrulle. Och sin ömma moder som tålmodigt väntar i vattnet. Naturligtvis har hon simglasögon också, det ska vara bekvämt det här.
-Joooodå älskling, klart du törs hoppa, har jag peppigt ropat till min nervösa unge, du törs!
En sjuåring med flykorv landar inte graciöst. En tsunami av klorerat bassängvatten kommer rakt mot mig och där står jag sedan med ett barn i famnen och allt vatten hon är rädd för att få i näsan upptryckt i hjärnbarken.
-Helvete, tänker jag irriterat samtidigt som jag ler mitt allra ömmaste mamma-pepp-leende och försöker fnysa vatten ur näsan utan att visa att det är nära-döden-obehagligt.
Barnet kan alltså inte simma fastän hon är sju år. Vi gick på babysim när hon var liten (HEMSKT, jag var för trött för det, det var inte härligt alls!), hon har gått en sommar på en utomhussimskola (KATASTROF, unga manliga tävlingsimmare i pyttesmå badkalsonger med noll koll på hur man leder barn!) och sedan har jag tragglat med henne på egen hand. Inget funkar. Barnet älskar att bada men lär sig inte simma.
Efter ett poolparty hos en kompis i slutet av sommaren kom hon hem och var ledsen över att hon var den enda som inte kunde simma. Åh, mammahjärtat, det värkte. Och peppen – äntligen, motivation att lära sig!
I höstas åkte vi till utomhusbassängerna på Brunstorp varenda dag tills de stängde och faktiskt kunde ungen simma till slut. Tills hon kom på att hon simmade av egen maskin, för då fick hon PANIK och behövde fiskas upp.
Så. Nu har vi betalt dyra pengar för en simskola med små barngrupper i bassäng med lite extra varmt vatten. Femtonhundra spänn för en halv termin. Varje gång vi är där tittar barnet drömskt genom fönstren in till klätterhallen som ligger vägg i vägg och ja, jag har absolut mutat henne med att vi ska prova på klättring när hon lärt sig simma.
På simskolan finns ett överflöd av simglasögon, flytkorvar och grodformade flythjälpmedel. Allt för att tiden i vattnet ska vara så bekväm som möjligt. Ingen ska behöva få kallsupar eller vatten i näsan, nejdå – här ska vi bara bubbla bokstäver bekvämt under vatten och hoppa från kanten med all tänkbar backup. Jag fnyser klor ur näsan och undar om det inte är så att jag hamnat mitt i en specialuppvisning för hur man kan vara så försiktig med sina barn att de aldrig någonsin lär sig någonting? All sorts egen riskbedömning känns eliminerad och hela upplevelsen ska liksom vara komfortabelt mysbubblig.
Men vad vet jag om simning? Själv envisas jag ju med att mina PT-kunder och kursdeltagare ska cykla runt och göra olika saker på gräsmatta i minst en timme innan de får följa med ut på stig. Mysbubbla i simglasögon kanske är samma grej?
-Älskling, släpp kanten nu, du har ju flytkorven! säger jag för femtioelfte gången och försöker hålla tålamodet och vara den allra bästa bassängmamman. Hade jag varit såhär försiktig med henne när vi kör cykel hade hon aldrig lärt sig cykla tänker jag och bestämmer att vi ska gå in i klätterhallen efteråt för att ta reda på hur man gör när man vill börja klättra.
1 comment