“Var det inte likadant förra året” frågar en kompis.
“Du, hur är det?” undrar Jimmy.
Ja, hur är det, undrar jag. Jag sitter i omklädningsrummet på IKHP och tröttstirrar framför mig. Ute lyser solen, stigarna är sådär förunderligt härligt vitsippskantade och jag har en kul bana att provköra. Jag byter inte om. Jag tar min väska och går tillbaka till bilen. Åker hem. Går och lägger mig. Sover. Kör ett distanspass dagen därpå där jag mest faktiskt vill göra samma. Åka hem och sova.
Jo. Det var likadant förra året. Nej, det är inte jättebra. Ja, jag hoppade över det tredje styrkepasset på en vecka idag. Och orkade inte springa.
Veckorna innan tidsomställningen var jag så pigg och i fas. Nu är jag en urvriden trasa som googlar på vårtrötthet och funderar på om jag glömt att ta mina vitaminer. Och, jo, det har jag ju förstås gjort. Jag gör det nu så går det säkert över på ett litet kick.
Det kanske var likadant för dig förra våren? Och nu, kanske igen? Google upplyser om att jag är i gott sällskap, en fjärdedel av befolkningen blir trötta på våren. Men det står inget om att det är tidsomställningen som fuckar upp, bara ljus och så. Allt står ju faktiskt inte på Internet.
