“Antingen kör du det här racet, eller så lägger du av. Helt. All in eller ingenting. Men – du måste vara snäll mot dig själv.”
Jag har ett mentalt snack med mig själv på SM-banan i Värnamo. Jag spänner mig av rädsla, panikbromsar för småsaker, har svårt att komma ihåg vilka grejer som går att rulla och vad som kräver en luftfärd jag vill undvika.
Det känns som att jag saknar mig själv. Jag har ju förvisso aldrig varit en cyklist som vill köra coola hopp och dropp men jag brukar dansa fram på stigarna, cykla lyckligt och ganska säkert bland stenar och rötter, lita på min egen förmåga. Nu vet jag inte vem det är som kör längre. Eller om jag ens vill.
Men så bestämmer jag mig. Jag bestämmer mig för att det är allt eller inget. Antingen ställer jag mig på startlinjen på SM enligt plan eller så får det vara. Och jag behöver inte försöka köra ett endaste a-spår, jag ska bara köra snyggt och säkert genom resten av banan. Vara snäll mot mig själv, slappna av och ha kul. Inga krav på att göra något mer än att genomföra på ett vis som är schysst mot mig själv så att jag känner mig nöjd efteråt.
Och så kör jag fyra träningsvarv. Det första är en genomkörning med panikkänsla. Tittar på Elin som kör a-spår galant och önskar jag var där hon är. Ett andra med inital uppgivenhetskänsla som övergår i ett rejält mentalt snack med mig själv. Gör det eller lägg av.
På det tredje varvet lättar det. Jag börjar slappna av. Kunna mina linjer. Komma ihåg vilka stenar jag ska över och vilka jag ska bredvid.
På fjärde varvet är benen så trötta att jag knappt orkar upp för brantaste backen men sinnet är ett helt annat. Inget är inte ett alternativ längre. Såklart jag ska fortsätta tävla. Det är vansinnigt roligt och för varje varv man kör på en tävlingsbana blir man lite bättre, säkrare och coolare. Och tröttare. Och lite mer kapabel.
1 comment