Jag behövde vända en miserabel cykelsäsong till något bra. Krascherna i våras satte sig rejält, jag har undvikit svåra grejer och spänt mig av rädsla när jag kört. Och om man spänner sig för att man är rädd – ja, då kör man verkligen skitdåligt. Flow lika med noll. Och så blir det en dålig loop: köra sämre, spänna sig mer, köra ännu sämre, spänna sig ännu mer.
Det finns ju ett motgift dock: köra mer. Och vara snäll mot sig själv. Träna, träna, träna. Åtminstone för en som mig som vet i teorin exakt hur jag ska göra men som är ett typexempel på cyklist där god teknik är färskvara. Jag behöver köra mycket cykel för att köra bra.
Antingen kör jag SM, skrev jag, eller så lägger jag av. Jag körde. Tur, det hade varit bedrövligt trist att lägga av. Det var en uppvisning i att vara allt annat än inspirerande men jag körde. Stel, skräckslagen, opepp, varvad.
Men jag var där och ingenting blev sämre av det. Tvärtom – efteråt började jag slappna av på stigarna igen och det kändes faktiskt bättre att ha kört än att inte ha kört. En vecka senare cyklade jag stig i Västervik och då kändes det som att det lossnade rejält och jag liksom kände igen mig själv igen.
Nu har jag cyklat ganska mycket och cykellyckan kommer tillbaka mer och mer. Senast förra helgen fick jag panik i en brant nedförsbacke jag normalt sett inte haft problem med och hoppade av och sprang bredvid cykeln ned, men jag blir tuffare. Och mer avslappnad, tack och lov.
Och på något vis har det här varit nyttigt. Det är ju såhär många av mina kunder känner sig: skräckslagna.
2 comments
Bra kämpat, är så imponerad av alla som kör mtb, själv känner jag att gravel är spännande nog, haha.
Tack för en fin blogg!
Tack! Gravel är spännande, det kräver tungan rätt i mun att ta en grusig kurva bra!