Öland gör mig så oerhört gott. När vi kommer till gården känner jag att jag landar, att axlarna sjunker och att själen får ta plats. Kreativiteten som allt som oftast lyser med sin frånvaro nu för tiden kommer fram – och lusten att fota, skriva, fixa och greja med den.

Vi var där i helgen. Vi kom i fredags och jag har inte varit på gården sedan i juli (!) så det kändes alldeles för kort att åka hem redan i söndags. Men så är det ju, vi har vår vardag i vår lilla by utanför Gränna och vi är inte flyttbara.

Man pratar ju ganska mycket om vad det är som gör människor flyttbara när man jobbar med platsutveckling – det är en stor utmaning att flytta människor i vissa skeden av livet. Personligen känner jag att jag inte vill flytta ifrån backar, MTB-spår, brandkår och vänner och familj även om jag kan jobba platsoberoende med kommunikaton och sadla om till gravel. Tittar vi på Lovis kan vi verkligen inte med att slita upp henne från det sammanhang hon har här. Hon går på en sprillans ny skola i grannbyn och allt fungerar toppen, hon har aktiviteter hon verkligen trivs med och hon har många goda vänner nära. Har man inga syskon är det extra viktigt.

I vår lilla Ölandsby finns inga barn. Inga backar. Brandkåren i närmsta större samhälle har 70 utryckningar om året och ligger över en mil bort. Det finns en fin skola en mil bort men gymnasium, då snackar vi en sisådär nio mil enkel resa till fastlandet. Jimmy är rörmokare så det skulle ju absolut funka för honom, det bör i alla fall sommartid finnas att göra.

Så nej. Vi är inte flyttbara. Det svider lite i mig att vi är sådana där som har en gård men inte bidrar till platsen genom att bo, verka och betala skatt där. Men nu är det så. Jag tror att vi kommer att bo på ön om några år, när Lovis är större och jag känner mig färdig med eller inte längre fixar brandkåren.

Tills dess är Öland vår lyx, vårt andrum, vårt andra hem, platsen där vi landar och låter axlarna sjunka. Där vi cyklar ned en sväng till udden, tar fika eller kvällsmat vid vår sjöbod och fyller lungorna med havsluft, där vi går och pillar med olika saker. Och där vi har lovat Lovis att hitta kompisar, hon har skrivit en kontaktannons som vi ska sätta upp i affären inäst vi är där – i någon av grannbyarna måste det ju finnas andra ungar som vill ha en extra kompis!