Jag tror bestämt att jag missade att berätta om den där dagen när vi skulle se på solförmörkelse, Lovis och jag.
Det var en alldeles vanlig dag, fast ändå inte, för det var stängningsdag på fritids och världens sommarväder och jag kände mig som världens sämsta mamma redan innan dagen ens börjat ordentligt. Barnet var leksugen och jag ägnade tid åt att hitta kompis bara för att inse att just den här dagen, första stängningsdagen för terminen, ja – då har ALLA (exakt ALLA) andra planer.
Alla andra har bokat in sommarens sista utflykt och är på väg till massa härliga ställen tillsammans medans jag har gått och drällt i pyjamas för länge och inte styrt upp någonting alls och INGEN kan något i sista sekund. ÅH vad jag kan känna mig SÄMST sådana dagar. HUR svårt är det egentligen att planera något i förväg va? Va? Åhe.
Men nu var det som det var och det blev som det blev. Jag föreslog tusen saker vi kunde göra och till slut blev det bestämt att vi skulle ta en turistdag på hemmaplan. Vi åkte ned till Gränna, gratisparkerade i ett bostadsområde mitt i staden, promenerade upp till Brahegatan, gick på Hallska Gården, Grenna Glass och några polkagrisbutiker. Sedan tog vi oss ned till hamnen och gick ett varv på piren.
Gränna är rätt skabbigt. Det är fula skyltar, billigt krafs och alldeles för många polkagrisbutiker och en badlagun fylld med fågelloppor. Jag tog inte en enda bild, kände mig mest trött. Att göra Gränna snyggt och smakfullt borde ju vara enklare än att planera en stängningsdag väl?Lovis köpte krafs (butter squishy) och fick glass och polkagris och var nöjd så uppenbarligen funkar konceptet. Sedan handlade vi, åkte och badade och körde hem igen.
I något flöde swishade solförmörkelse förbi, det hade jag helt glömt bort. Det var några käcka människor i morgonsoffan som gjorde sig en sorts kikare av ett flingpaket och folie. Jag lovade Lovis att vi skulle åka till en strand och kolla på solförmörkelsen och sedan meckade vi ihop en likadan kikare efter bästa förmåga.
Sedan blev det S T R E S S I G T. Jimmy skulle köra moped (nya trenden här ute, alla vuxna karlar ska ha en gammal moppe) till styrelsemöte men den tjurade ihop och vägrade starta. Han hade firmabilen med sig hem och skatteverket godkänner inga resor till styrelsemöten med cykelklubbar så han fick ta min bil. Och med tjugo minuter till solförmörkelse kände jag mig som världens sämsta mamma. IGEN.
Vi rafsade ihop badkläder och flingpaketkikare och jag släpade ut lådcykeln ur garaget. Sedan cyklade jag för allt vad benen höll till vår närmsta strand. Tiden tickade. Jag hade fått för mig att det skulle börja klockan sju, som någon sorts TV-sändning, då skulle någon trycka på solförmörkelseknappen och vi skulle vara sena. Förvarnade Lovis om att det nog skulle börja innan vi hann ned till stranden. Vi parkerade cyklarna fem över sju och småsprang den lilla stigen ned mot vattnet. Kvart över var vi nere – med andan i halsen, hur mycket hade vi missat?
Exakt inget var missat.
Det hade just börjat. Och det hade just täckts av moln. Och vi kikade lite i vårt flingpaket men såg liksom absolut ingenting mer än lite ljus i kartongens borten. Hmmmm.
Vi kastade lite sten, snackade, jag tog ett bad och så tjuvkikade vi på ett annat sällskap som också tittade på solförmörkelse bakom moln genom flingpaket. Vi fnissade åt hur överhypeat det hela var men hade ganska mysigt. Jag tog ett bad, Vättern var iskall – men jag har i alla fall badat i solförmörkelse. Och visst, lite mörkare blev det. Som kväll tidigt liksom. På väg tillbaka frågade vi det andra som kikade genom flingpaket om de sett något.
Jo, det hade de ju. Och det visade sig att vi tittat genom fel hål i det där förbaskade flingpaketet och det hela blev genast ännu roligare. Stora skratt.
Vi vandrade upp mot cyklarna igen och nu struntade jag i att stressa mer. Vi skulle ändå bli sena i säng och det var skit samma, det fick bli som det blev. När vi kommit upp för backen stannade Lovis till och tittade nöjt på mig. “Mamma”, sa min fina unge, “det här var en av de bästa dagarna i mitt liv.”
Vi skämtar om solförmörkelse dagligen just nu. Och jag är fortfarande lite varm i hjärtat över att ett oplanerat sistaminuten-föräldraskap faktiskt ofta blir de bästa dagarna.
