Det svåraste är inte alltid att köra. Ibland är det att bestämma sig för att göra det som är det svåraste, att lita på att man är kapabel, att man kan, att det kommer att gå bra.

I går lastade jag in hojen i skåpet på vår Ford Transiten och körde till Hallby. Jag har anmält mig till tävlingen där på lördag och det fanns ett par partier på banan som jag behövde göra upp med innan dess.

Efter vurporna våren och försommaren 2025 har jag kämpat med att våga köra brant och stenigt igen. Självförtroendet som redan var tilltufsat efter IKHP:s stenkista knäcktes lika mycket som bakväxeln där på SM-banan i Värnamo.

Krascherna berodde på ett ganska idiotiskt experiment med en aggressivare körställning som gav mig för mycket framvikt. Det tekniska problemet var enkelt att lösa: vinkla upp reglagen och gå tillbaka till en position jag känner mig trygg i.

Hjärnan var svårare att justera. Det har känts nästintill omöjligt emellanåt. Jag har stannat med panik vid saker som kört med lätthet tidigare och jag har hållt på länge med den där paniken nu.

I går stod jag därför ovanför Hallbys stenkista och en stocktrappa som ingår i ett parti på tävlingsbanan. Jag visste hur jag skulle köra. Jag visste att jag kunde. Jag har kört den massor av gånger och aldrig ramlat, inte ens varit i närheten av katastrof. Ändå behövde jag coacha mig själv över kanten. Jag var så rädd. Orimligt rädd.

Till slut körde jag. Först en stock och stopp. Sedan två stockar och stopp. Sedan bara gjorde jag det. Alla fyra stockarna. Duns, duns, duns, duns – check.

Lättnaden.

Om jag kör stockarna på XCO-loppet på lördag återstår att se. Efter dem kommer ett litet dropp som kräver tillräckligt med fart för att köra hela sektionen kontrollerat – och jag är väldigt ointresserad av att köra någonting bara för att bevisa att jag vågar.

Att vara kapabel i skogen handlar, för mig, inte om att släppa kontrollen. Det är att våga lita på att jag har den, och att jag kan släppa på bromsen eftersom jag är just kapabel.