…på att jag varit både ömtålig och kapabel den här veckan. Att jag klarat av att vara stark där det behövs och ändå kämpat med tårarna då och då. Jag har tänkt på att jag är så himla orättvist hård mot mig själv. Jag har tänkt på att det är bland det svåraste jag vet, det där med att vara snäll mot mig själv. Att vara nöjd. Skitsvårt är det. Det har jag tänkt på.
Jag har tänkt på sånt jag skulle vilja skriva om men som jag inte kan skriva om för det är inte min historia att berätta. Jag har tänkt på det – att vara i allra högsta grad delaktig i någonting – men inte vara den som har rätt att berätta om det. Det har jag tänkt mycket på. För en skrivande människa är det svårt. Att dela känslor i text är ju mitt sätt att bearbeta, men jag skriver sällan för mig själv numer. Det har jag tänkt mycket på. Och så har jag tänkt på att jag behöver skriva mer för mig själv och just det är det jag gör nu.
Jag har tänkt på att det äntligen regnar men att det fortfarande är sommar. Jag har tänkt på att jag ska gå i shorts tills jag fryser på riktigt. Jag har tänkt på att jag måste, nej – att jag vill, göra någonting som får mig att känna mig extra levande varje dag. För jag har tänkt på det också – att jag lever. Jag har tänkt på hur nära det har varit att jag inte skulle göra det och hur evigt tacksam jag är att jag gör det.
Det är ganska mycket jag har tänkt på. Mycket jag har formulerat i mitt huvud som stannat där. Och just nu, när jag tänker på det – ja, då kommer jag liksom inte ihåg allt jag hade tänkt skriva.
Ute är det mörkt. Jag har gått en promenad med pannlampa och nu faller regnet. Det smattrar mot uterummets plåttak och jag har virat in mig i en filt. Jag tänker att det fortfarande finns sommarkvällar kvar och att jag ska låta alla tankar flyga sin väg nu. Jag ska öppna en bok, dricka te och ta kväll – och i morgon, då tänker jag att behöver göra något som får mig att känna mig levande.
