Att cykla sig igenom kriser och livsomställningar vilken lyx det är ändå. Hur många mil sorg, glädje, uppbrott, kärlek, smärta, eufori och oro har jag inte tillryggalagt genom åren? Går ej att räkna. Stora känslor, många mil. Och just nu är jag ju åtminstone inte skadad (peppar, peppar) vilket annars har varit temat för 2025. Hurra för skadefri ändå, vilken grej det är. Jag kan cykla mig igenom all oro kring EKG-fnurra och att det eventuellt ska vara något fel på hjärtat som gör att jag inte får jobba kvar som brandman.
I söndags blev det basemiles med brudarna. Mötte upp Elin och Marie som körde från Huskvarna och tog dem med på ett gäng fina vägar i mina krokar innan vi rundade Landsjön och sa hej då. Det var riktigt grått och blött men deras sällskap är alltid outstanding. Tiden bara försvinner och fastän man hängt på varandras rulle i flera timmar har man inte hunnit prata klart.
Idag har jag kört med Anders. Det var evigheter sedan vi cyklade ihop, han är också deltidsbrandman och vi har olika beredskapsveckor. Det är en mycket dålig idé att inte ha samma beredskapsvecka som sina träningskompisar, det är svårt att få ihop träningstid som sträcker sig utanför anspänningsminutrarna. Vi snackade mycket räddningstjänst under ett par timmar på cykel, men hann också med att snubbla över en älgkalv som fastnat med ett ben mellan stockar i en stapel bredvid ett hygge. Efter lite efterforskningar fick vi tag i markägaren som kom med bössan och gjorde det som behövdes göras.
Att cykla distans känns förresten roligare än på länge. Förutom gott sällskap har jag ju oförskämt bra material – jag kör på min gravel. Den rullar så lätt, den väger så lite och den är så pigg. Känner att jag är förbi charmen med att släpa sig runt på en tung och halvfunktionell vintercykel. Det suger att pyssla med tvätt och cykelvård efter varje vinterrunda, men på riktigt, det är det värt. Det är så mycket roligare med bra prylar. Och bra sällskap.
