Det känns som att någon dragit upp rullgardinen. Eller som en vän beskrev det idag: att världen varit svartvit och plötsligt får färg. Lite som de gånger jag varit djupt nere i psykisk ohälsa och känt att det vänt, att man plötsligt lever igen.
Känslan kom redan den tredje dagen med Estradot. Fingrarna var inte stela och ömma längre, hjärndimman lättade. Kände mig pigg och glad och kreativ och hjärnan drog liksom igång igen. Dag fyra var det tydligt – huvudet var rörigt på det där sättet det brukar vara, tänk att jag saknat det – när tusen tankar kan rusa samtidigt. Och minnet verkade vara tillbaka. Den vanligste repliken från min familj den senaste tiden har varit “ja, du har sagt det”. Dag fyra tänkte jag flera gånger att jag skulle berätta något men kom på att jag faktiskt redan gjort det.
Dag fem var det verkligen som att någon dragit upp rullgardinen. Overkligt. Var pigg igenom en hel utbildning följt av en kväll med jobb som MTB-coach ute i skogen. Det var ljuvligt. Stod och njöt av ett klart huvud och en vacker solnedgång efteråt.
Idag, dag sex, körde jag några varv på Vistabanan och benen kändes på ett vis de inte gjort på länge. Visst svider det – men inte hela tiden, mjölksyrapåslaget jag känt i varenda tramptag är påtagligt mindre. Må detta hålla i sig nu!
