Allt är som vanligt igen och jag känner mig så oerhört lycklig. Lätt om hjärtat och initialt utmattad och med stora känslor. Priviligierad och tacksam över att hjärtat mår bra och att jag får jobba kvar som brandman.

Jag har också varit väldigt trött – man blir liksom eftertrött av oro som släpper – när hela själen slappnar av kommer trötthet som en käftsmäll som pekar med hela handen och ger klara order: GÅ OCH LÄGG DIG I SOFFAN OCH POWERNAPPA. NU!

I onsdags kväll klev jag på beredskap igen och nu står lilla brandbilen på uppfarten, jag skrotar runt i underställströja märkt 403 och har min radio nära ifall det skulle pipa. Det har varit många lugna veckor och det verkar fortsätta så – men även om världen inte behöver att jag och mina kollegor räddar den så mycket just nu är det vansinnigt fint att få vara med igen.

Träningen flyter på härligt också. Och när träningen är härlig blir jag nöjd och lycklig. Igår när vi körde cirkelträning på stationen satte jag personbästa i att bära slangkorg uppför trappa. Tre och en halv gång upp och ned för trappan på stationen på en minut – men en slangkorg i varje näve. Målet är fyra.

Vi har oxveckorna framför oss nu och jag ser fram emot dem. Innan jag blev mamma tyckte jag inte så värst mycket om dem men nu avgudar jag dem. Jag kom på det när jag läste Saras inlägg om att hon tänkt på oxveckorna. Min naturliga rytm passar inte alls med familjeliv – jag kan inte riktigt vara kreativ när det passar mig bäst eftersom det krockar med tiden då det ska ätas, fixas, skjutsas, nattas och donas – och det gör att jag gillar att det kommer ett rejält gäng veckor där jag vet vad jag kan förvänta mig och har möjlighet att göra det bästa av förutsättningarna.

Nu ska jag njuta av den här underbara vanligheten så mycket jag bara kan. Morgonpromenader, lunchträning, beredskap, inga skador som gör ont, inga sjukdomar att oroa sig över, ingenting som inte är som det ska. Förutom att tandkrämen är slut och att vintern töar bort. Men äsch, det hör ju till vanligt.

P.S. Kul att beredskap känns som en del av “som vanligt” nu – det är ju faktiskt bara ett år sedan jag gick på min första vecka som tjänstgörande brandman.