De flesta träningspass är just bara träningspass. Man gör det man ska, kör sina varv och intervaller och sedan försvinner de liksom in i helheten som en siffra i Stravastatistiken. Men en del pass är så mycket mer än bara träning och de adderar sådant som verkligen inte går att mäta. De gör enorm skillnad utan att det syns i Stravastatistiken helt enkelt.
Idag rullade jag fyrtifem minuter för att komma till Vistabanan, gav mig själv i uppgift att köra varv i en timme med fokus på att köra snyggt, slappna av och släppa bromsen. Och den där timmen – den innehöll hela känsloregistret. Jag körde fem stabila varv, samtliga tog ungefär tretton minuter och trettio sekunder och jag hann känna mig både lycklig och ledsen. Första varvet var verkligen lycka. Andra varvet sköljde verkligheten över mig och stora saker vi hanterar gjorde sig påminda. Det kom några tårar och tankarna snurrade. Ett par varv senare vände det och jag tänkte på helt andra saker – sånt som jag grunnat över länge men inte riktigt kommit på lösningar på var plötsligt kristallklart. Och fastän jag cyklade till Vista med trötta ben och sliten själ så cyklade jag faktiskt hem med starka ben och lyckligt hjärta.
Två timmar och fyrtioåtta minuter terapi senare fick familjen hem en pepp mamma och partner – och efter lite grillrester till sen lunch drog Jimmy iväg och gjorde ungefär sammar resa fastän han valde en annan rutt för sin terapi.
Jag är inte säker på att jag kommer att komma ihåg det här passet om några månader eller något år. Ensampassen försvinner i mängden även om de varit omvälvande – det är tillsammanspassen som sätter sig. Men jag är säker på att om jag inte hade kunnat cykla mig till kapabla lösningar, nya infallsvinklar och energi, ja – då hade livet varit väldigt grått.
