Blåljusen är på. Sirenerna likaså. Det är en alldeles vanlig lördag förmiddag och alldeles nyss skulle jag äta en sen frukost, men då gick larmet i radion. Bilbrand.

Jag gasar genom byarna hemomkring, tar några djupa andetag och lyssnar in totalinfon från SOS på radion. Totalinfon är en sammanfattning av allt SOS-operatören tagit reda på under intervjun i larmsamtalet och bedömer att vi på räddningstjänsten behöver veta. Samtidigt som jag ser rökpelaren från grannbyn avslutas totalinfon med “1460, du kommer att vara först på det här, har du några frågor, kom?”

1460, det är jag det. Jag svarar att jag har uppfattat, repeterar en sammanfattning av larmet, säger att jag inte har några frågor och att jag känner mig osäker men ska göra mitt bästa. Det senare är väl mer riktat mot min styrkeledare som kommer att komma fram före resten av styrkan men några minuter efter mig. Inte för att det behövs, han vet mycket väl att det är första gången jag kommer att komma fram först till en bilbrand. Och att jag kommer att göra mitt bästa.

Det finns inga frågor i mitt huvud just där och då, jag kan inte formulera dem. Däremot ett svar på en fråga jag ofta fått sedan jag började arbeta som brandman:

Är du inte rädd?

Jo. Klart jag är rädd. Hjärtat slår hårt i bröstet. Jag känner att jag biter ihop käkarna hårt. Jag andas djupt, nästan som under ett yogapass. Jag ser röken tidigt, det är ett par-tre kilometers framkörning kvar och det är MYCKET rök. Några olika värsta-scenarion far igenom mitt huvud och under någon minuts framkörning repeterar jag vad jag ska göra när jag väl är på plats.

Jag parkerar, konstaterar att det brinner väldigt mycket och att det finns spridningsrisk till närliggande byggnader och lämnar en vindruterapport. Det är det första jag ska göra när jag kommer fram, rapportera en vindruterapport via radion – jag berättar vad jag ser och vad jag tänker göra. Då kan kollegorna förbereda sig bättre under sin framkörning, en första-insats-person blir deras ögon på platsen innan de är där.

Bilbränder är väldigt intensiva, särskilt i elbilar. Jag har sett det på film under utbildningen och jag har fått det berättat för mig. Väl på plats kan jag konstatera att det stämmer väldigt bra. Hjärtat slår hårt, det både första gången jag ser en bil som närmar sig övertändning och första gången jag är i en situation där jag har kunskapen och verktygen för att göra något åt det. Och för första gången som första insats-person får jag känna av hur långa minutrarna innan kollegorna anländer kan vara.

Jag är ensam brandman på platsen i ungefär tre minuter. Det är inte klokt vad mycket man hinner på tre minuter. Jag ser till att människor inte är för nära den farliga röken och jag lyckas dämpa branden något med pulversläckare, en med en lans som jag kan skicka in under motorhuven. Jag är rädd men inte otrygg och jag bara gör. Att vara rädd är inte farligt tänker jag.

När mina släckare är tömda försöker jag kyla fasaden bredvid den brinnande bilen med hjälp av en trädgårdsslang för att köpa tid tills kollegorna kommer. Tryggheten i att jag har kunskapen som behövs och att mina kollegor är på väg överbryggar rädslan. Och jag tänker att jag är rädd, men människorna som är oroliga att branden ska sprida sig till deras hem, de har nog en helt annan panikkänsla. Jag är här för deras skull, hur läskig uppgiften än känns ska jag göra mitt bästa.

Efter tre minuter kommer min styrkeledare. Lättnaden över att inte längre vara ensam brandman på platsen är stor. Nu tar han över och besluten är hans. Jag fortsätter göra, lite mindre rädd nu för nu har jag en erfaren kollega på plats. Han tömmer sina pulversläckare och ber mig flytta mig så jag sitter i skydd av en farstukvist och sprutar vatten på bilen istället för närliggande fasad. Saker i den brinnande bilen exploderar och efter ett par smällar får jag order att backa. Någon minut senare är resten av gänget från Gränna på plats med släckbil och tankbil och en stund senare ansluter en insatsledare från Jönköping och ytterligare en släckbil från Huskvarna.

Mina kollegor arbetar på snabbt, vant och metodiskt. De vet exakt vad de ska göra och de gör det så bra. Slangar rullas ut, strålrör kopplas på, slangar fylls med vatten, strålrör luftas och på ett kick är de igång med att släcka.

Jag får order att ta på mig mitt rökskydd och när jag står vid bilen för att byta om känns det skönt att få några sekunder att hämta andan och ladda om. Nu är jag en del av laget, inte längre den ensamma första brandmannen på plats. Det är en oerhört fin känsla, lagarbetet är bland det bästa med det här jobbet.

“Elna, du tar backupstrålröret och börjar jobba med det” säger min styrkeledare när jag har rökskyddet på mig. Han berättar hur han vill att jag gör och jag sveper med blicken över alla starka manliga kollegor på platsen. Backupstrålröret är det största strålröret, det kopplas direkt på en grovslang och det är galna mängder vatten som kommer när man vrider på det. Att hålla emot ett backupstrålrör kräver både styrka och teknik och de flesta behöver en kollega som står bakom och hjälper till att hålla emot. Jag undrar nästan om jag hört rätt, ska JAG ta backupstrålröret?

Det är inte läge att ställa motfrågan, har han bedömt att jag är lämplig att göra jobbet är det ju bara att göra. Jag råkar blöta ner en kollega när jag ska lufta strålröret (man måste tömma luften ur slangen innan man riktar det mot elden) och jag får slåss med det i några sekunder innan jag lyckas plantera hela min kroppsvikt på slangen på ett vis så att jag inte skickas bakåt av kraften men ändå lyckas styra strålen mot bilen och mot fasaden. Det är vansinnigt tungt att manövrera det på ett vis så jag skickar på vatten där det behövs men samtidigt undviker att spruta ned kollegor. Men det går, man får sitta på slangen och hålla fast den med fötterna, då går det.

Jag tror det finns olika sätt att vara rädd på. Man kan vara det med respekt och kunskap, då är det en annan sorts rädsla än den man traditionellt tänker sig när man pratar om att vara rädd. Trots min respekt för hur stort och intensivt det här var och trots att det var första gången jag kom fram först till ett sånt här scenario kände jag mig aldrig ensam eller otrygg.

Efteråt har jag tänkt tusen gånger att jag är så glad att min första insats på brand gick så bra. Vi lyckades rädda någons bostadshus. Mäktig känsla. Bilen som började brinna stod på laddning alldeles bredvid huset och under de tre minutrar jag var ensam på plats spred sig elden från bilen till fasaden men vi lyckades släcka och rädda huset. Bilen fick vi kyla tills batterierna slutat brinna, man släcker liksom inte batterier, de brinner så länge de kan brinna. När det var släckt fick vi riva den förkolnade panelen på huset för att säkerställa att det inte pyrde inne i väggarna och det gjorde det inte. Fasaden förstördes men i övrigt var huset, någons hem, intakt. Lättnaden.

Om jag hade träningsvärk dagen därpå? Japp, att hålla emot ett backupstrålrör med hela sin styrka och kroppsvikt är inget man skojar bort!