Deltidsbrandmän inom Jönköpings räddningstjänst ska göra fyra rökövningar om året. Två kalla och två varma. De varma är lite extra festliga för då får vi åka in till heltidsstationen i Jönköping och rökdyka. Det är, har jag lärt mig nu efter snart två år, alltid olika typer av problem att lösa i rök och värme – och det inleds alltid med belastningsövning.

Första gången jag var med in fick jag inte rökdyka eftersom jag inte gått klart utbildningen, då var jag med på det som kallas bakomövning: stegresning och klassikern bygg en låda i brandhandskar. Andra gången var det värmebelastning innan rökdyket; vi fick cykla monark och göra stepups i en bastu innan vi blev insläppta i värmen för att lösa vår uppgift. Tredje gången skulle vi bära slangkorgar upp och ned för trapporna i tornet på stationen. Förbannat tungt.

Den varma rökövningen som gjordes förra året var en upplevelse jag inte hade räknat med. Jag kollade på klockan strax innan det var min och min partners tur att gå in och konstaterade att jag inte ätit sedan lunch, sex timmar tidigare. Inte heller druckit. Jag funderade på att knäcka min nödgel, en sådan där cykelgel jag alltid har i larmstället men tänkte att äsch, jag klarar mig.

Det gjorde jag inte. Eller, jag blev godkänd på övningen men jag pushade mig till en värmebelastning jag aldrig upplevt innan. Jag ville verkligen inte gå ut innan vi löst vår uppgift, det kändes som om jag svek min rökdykarkollega då och vi var inne ganska länge – men till slut funkade inga sätt att återhämta mig på i värmen. Jag försökte lite till, tog till knepen som brukar funka men fick till slut avbryta innan vi var helt klara, och då tog jag mig knappt ut ur huset för egen maskin. Väl ute slet jag av mig alla kläder och satt i den kyliga vårkvällen i bara sport-bh med en puls som rusade, yrsel och illamående. Värmeutmattning.

Det var ganska otäckt och där och då kände jag mig jäkligt misslyckad som brandman. Att jag blev godkänd spelade ingen roll – i mina ögon hade jag enbart misslyckats. Man är ju sällan helt schysst mot sig själv.

Som tur är omges jag av goa kollegor som inte bara är väldigt bra på det de gör utan väldigt bra på att hjälpa, peppa, pusha och stötta. En av dem, Daniel, jobbar på heltiden men även som deltidare hos oss i Gränna och han fångade inte bara upp läget utan erbjöd sig att hjälpa mig att göra övningen igen.

Jag fick komma in igen en vecka senare och göra samma övning en gång till tillsammans med honom. Fantastiskt att få gå in i röken med någon med så mycket erfarenhet, lärde mig mycket nytt den gången. Han fick mig även att se det som hänt på ett annat vis – ur ett annat perspektiv: att ha utsatt sig själv för att ta slut i värme är ju väldigt nyttigt. Att veta hur det känns och hur kroppen beter sig strax innan, under och efter är inte misslyckat – det är en erfarenhet.

Tog en selfie direkt efter rökövningen, den lyckade vill säga. Notera att en heltidare ser rätt oberörd ut medans undertecknad deltidare trots bra prestation håller på att förvandlas till ett rödljus.

Det senaste året har jag utsatt mig för värme mer frekvent. Brassat på rejält i badtunnan, suttit i bastun efter träning en gång i veckan, genomfört en del styrkepass och löppass iförd alldeles för mycket kläder. Och i morgon – när det är dags för årets varma rök-övning, ja – då kommer jag inte slarva med kolhydrater eller vätska. Det var en bra erfarenhet men jag vill helst inte vara med om den igen och jag kan liksom inte låta bli att vara en gnutta nervös.