Det är oklart när jag plockade ut min stighoj senast. Någon gång i oktober kanske? Min Scott Spark RC 900 WC 2026 såg helt oanvänd ut men den var inställd som jag vill ha den så jag måste ha kört den även om jag verkligen inte kommer ihåg när det var. Men skit i det – i helgen körde jag stig för första gången på evigheter.
Jag kände mig trygg och kapabel på stigen. Gasade över steniga och branta partier med ett lyckligt pirr i hela kroppen. Log lyckligt för mig själv när jag upptäckte hur mycket jag vågade luta ned hojen i kurvorna redan på första stigpasset. Det var bara kul. Nu körde jag visserligen på Grännaberget och stigarna där är väldigt, väldigt snälla – men ändå, bara kul!
Jag tror att mitt långa uppehåll gjorde att jag glömde bort all rädsla och osäkerhet som jag battlade förra säsongen då det enda jag var bra på vara att krascha och slå sönder mig själv eller cykeln. Så vansinnigt skönt att sätta sig i sadeln och känna att jag inte bara är rädd och nervös – utan bara pepp, kapabel och trygg. Blev inte ens sur över att jag var flera minuter långsammare än jag hoppats på när jag körde testvarv – det vara bara urhärligt att vara ute och köra.
3
