Vi står på randen av november. Det känns som om jag bokstavligen står där – på randen av något. Håller andan in i det sista – för jag tror jag klarar mig från det jag är så rädd för. All min pepp kring november, du vet allt snack och skriv om att själv sätta färg på månaden, om att det inte blir något annat än vad man gör det till handlar till syvende och sist om en endaste sak.
Att inte själv falla ned i mörkret.
Om jag peppar mig själv, om jag peppar andra, om jag försöker vaccinera mig mot varenda negativ stavelse om den här månaden – då minskar jag risken att trilla ned i vinterdepression. Jag har varit där så många gånger och jag vill inte dit igen.
Så jag peppar. Jag försöker lyfta mig själv. Lyfta andra. Jag försöker rädda min närmsta omvärld från allt negativt, jag försöker undvika att lyssna varje gång någon klagar. För att klara mig.
Det funkar. Och det hjälper att ha ett cykelfokus som triggar igång belöningssystemet lika effektivt som höjdmeter gör för mig. Varje meter in på kontot är en dopaminkick längre bort från vinterdepressionen.
Jag har cyklat 12 241 höjdmeter som satt färg på mitt november. Det är tredje året i rad som jag kör 11 000 höjdmeter i november och det är definitivt något som ger mening till livet. Som lyfter. Som peppar mig. Som ger både syfte, mental hälsa och god nattsömn. Alla dessa klättringargör att jag klarar mig igenom november med den mentala hälsan i behåll.
Det är december i morgon. Jag tror jag kan andas ut.
(P.S. Dåligt ljud på högläsningen, hittar inte adaptern som gör att jag kan koppla in saker i min MacBook Pro, så det är inspelat med datorns högtalare)
