Jag känner mig så trygg när jag cyklar eller springer med lampa. Det är lustigt – jag kan i vissa miljöer känna mig så himla mörkrädd annars. Som i stadsnära miljöer. Eller inne i byggnader. Jag hade kontor i en gammal industribyggnad i Norrköping för en herrans massa år sedan, det var tokläskigt att vara där i mörker. Och jag känner mig inte så trygg i städer om natten. Eller ibland när jag ska gå mellan vårt hus och garaget och tycker att det luktar cigarettrök. Jag tror gubben Fridh kikar förbi oss emellanåt. Han är snäll och luktar rök, och är jag ute tycker jag att han är läskig och blir mörkrädd. Men i skogen, på väg och på stig, med lampa – där är jag genomtrygg.

Ljuskäglan blir som ett rum i mörkret. Mitt eget space. Jag behöver inte bry mig om något annat och jag vet ju att mitt favoritelement skogen är exakt samma i mörker som det är i ljus.

Jag skulle nog känna mig lite mörkrädd om jag promenerade i Röttle by med en vanlig ficklampa efter mörkrets inbrott. Jag skulle fundera på vilka som bott och verkat där och om någon kanske spökar kvar. Och jag vet ju minst tre hus i byn som det sägs spöka i, ett av dem har jag själv bott i. Jag cyklar förbi dem med mitt ljus och ger spökena en flirtig blink, de kan få skrämma mig en annan kväll.

Men med en lampa på styret och en lampa på hjälmen – då är mörkrädslan helt borta. Jag cyklar genom byn och viker av in i den absolut förbjudna bokskogen som är full av vättar, troll och vilt. (Naturreservat, local restrictions apply, på kvällen skiter jag i det.) Det är inte en gnutta läskigt. Tvärtom. Känslan är trygghet. Frihet. Självständighet. Och glädje – dels för att det är härligt. Dels för att höstmörkret inte kan stoppa mig från det jag älskar att göra.

P.S. Jag har 3000 lumen på hjälmen och 2000 lumen på styret.