Är du aldrig rädd?

Jag fick frågan på instagram i höstas när jag la ut ett filmklipp där Lovis körde MTB. Är du aldrig rädd?

OM jag är. Jag är ofta komplett livrädd, superorolig och jättenojig – men jag håller tillbaka. För hennes skull. Hur ska hon lära sig riskbedöma om jag inte låter henne? Det är lite som när Mattis säger till Ronja att hon ska akta sig för att ramla i älven och Ronja gör just det. Hon går till älven och aktar sig för att ramla i – för hur ska hon lära sig det om hon helt undviker älven?

Många gånger har jag stått och förbannat mig själv när ungen är på väg mot ett dropp eller något annat svårt med sin cykel. Tänkt att “nej, herregud, nu slår hon halvt i hjäl sig” och så har hon fixat det galant och istället för att ringa SOS har vi gjort high five och firat. Om jag sagt till henne att akta sig hade jag inte fått dela hennes glädje över att våga utmana sig och lyckas.

Så fort vi visste att vi väntade en flicka började vi prata om hur viktigt det var för oss att inte behandla henne som om hon vore gjord av socker. Vi bestämde oss för att vi skulle göra vårt bästa för att alltid pusha och peppa henne istället för att hålla henne tillbaka. Att inte säga “lilla gumman, akta dig…” utan att låta henne utforska sina gränser på egen hand. Jamen inom rimlighet förstås – vi skulle naturligtvis aldrig utsätta henne för stor fara.

Hon gick när hon var åtta månader, cyklade flytleder nedför fjäll när hon var fyra och lärde sig tälja fjäderstickor när hon var sju. Nu är hon åtta och kapabel. Hon kom hem från skolan häromdagen och var riktigt sur eftersom någon sagt att killar var starkare och skulle klara av mer än tjejer, något så urbota dumt hade hon ju aldrig hört talas om.

Naturligtvis har jag plåstrat om skrapsår, torkat tårar och tröstat. Men att ramla hör till, att slå sig hör till. Det går inte att gå genom livet utan en skråma, det går bara inte. Och en människa som ska lära sig något måste ibland få misslyckas, det är rentav elakt att fixa till förutsättningarna i förväg varenda gång.

Men att låta henne försöka har varit viktigt för oss. Att låta henne så tidigt som möjligt själv bedöma har funkat väldigt bra för oss. Och nu, när hon blir osäker, då frågar hon aldrig “får jag?” utan säger istället, “mamma, kan jag cykla detta?”. Om jag känner mig osäker på hennes förmåga säger jag inte nej direkt, vi resonerar tillsammans.

Att våga lära sitt barn att själv riskbedöma är en av utmaningarna med att vara förälder. Det är inte alltid lätt. Men som jag ser det är ett av de viktigaste uppdragen som mamma är att hjälpa mitt barn att skapa självförtroende, känna sig kapabel och själv kunna bedöma vad som är vettigt. Då blir det helt enkelt inte mer att välja på än att hålla tillbaka den egna rädslan för att inte applicera den på barnet och låta barnet försöka.