“Ska jag följa med, eller vill du gå själv?”
“Mamma, jag klarar mig. Jag går själv!”
Och så knäpper hon upp säkerhetsbältet, öppnar bildörren, tar sin skolväska och klättrar ur vår Ford Transit. Alldeles själv.
“Ha en fin dag nu, älskling” säger jag.
“Du med, mamma!” hojtar hon och pangar igen bildörren så hårt det bara går. Jag sitter kvar och ser henne studsa uppför trappan mot skolgården. Hon hoppsastegar sig förbi förskolegården och innan hon ska runda hörnet mot skolan vänder hon sig om. Våra blickar möts en kortis och hon ler, vinkar och sedan skuttar hon snabbt utom synhåll. Hon har handen i jackfickan, och jag tror den kramar om den glittriga studsbollen hon fick hos tandläkaren en stund tidigare.
Vi är inte småbarnsföräldrar längre. Det har vi inte varit på länge. Jag minns hur jag satt i bilen på ungefär samma ställe och skakade av gråt första gången jag lämnat henne på förskolan, det var tufft att lämna ifrån sig sitt lilla barn. Sedan grät jag igen, när hon fick byta förskola till den vi ville att hon skulle gå på. OJ, vad mycket känslor jag gråtit i smyg när hon inte varit där under åren.
Nu känns det annorlunda. Hon går i ettan, räknar ned till sin åttaårsdag och är så väldigt stor och klok och trygg och blir alltmer självständig. Inga mammatårar, bara stolthet.
Jag hade absolut för mig att jag skrev ett inlägg om känslan av att vara igenom de “akuta” småbarnsåren men jag hittar det inte nu. Nu är vi igenom alla småbarnsåren. Det är skönt, samtidigt som jag känner en ny sorts lätt panik. Utan gråt dock. Hon är vårt enda barn – aldrig igen får jag ha en liten på det viset man får som förälder. Jag kommer att sakna att krama, gosa, mysa, hålla handen, jag kommer att sakna det så innerligt – men jag passar också på så mycket jag kan även om hon gärna släpper handen på platser som skolgårdar och fritidsaktiviteter.
Men det där med småbarnsåren, de allra första – det saknar jag inte det minsta, vilket projekt det var alltså. Tack och lov för kloka sjuåringar, det är väldigt roliga utmaningar hon bjuder oss på.
1 comment
Oj, jag minns tydligt känslan i kroppen när jag insåg att det var knappt att jag orkade ha min yngsta döttrar på var sin axel. Det kändes vemodigt att inse att det troligen var sista gången. Vilket det var. Och som jag kan sakna att komma hem från skolan och tre småttingar i åldern 2-4 år kastar sig över en när man kommer innanför dörren och “brottar ner” en på hallmattan och klättrar runt på en. Så mysigt! Och plötsligt en dag kommer dom och säger att man ska bli morfar! Det känns så oerhört konstigt. Barnbarn är något som jag ser fram mot, men morfar? En morfar är ju en äldre man med tunt vitt hår. Det känner jag inte igen mej i.
Men på det hela taget så tycker jag att alla åldrar på barnen har varit jobbiga, spännande, kärleksfulla och utvecklande. Men inte på samma sätt. Att se att ens barn har blivit vuxna människor som kan ta hand om sig själva och fungera bra i samhället, det är mycket tillfredsställande och fyller en med stolthet på regelbunden basis.