En mammas slutgiltiga förskoletårar

Lovis kiknar av skratt när jag cyklar i zick-zack uppför den lilla vägen mot kyrkan i byn Ånaryd. Morgonsolen värmer och i hjärtat bubblar det sådär som det gör i ett föräldrahjärta när ens barn skrattar det där allra mest pärlande barnaskrattet. Vi har inte ett bekymmer i världen just där och då, vi har bara roligt på väg till en plats både hon och jag tycker om. Vi ska till förskolan, den där som vi till sist fick en plats på, förskolan i kyrkan och byn som i generationer varit vår plats på jorden.

Jag tittar upp mot det bruna huset mittemot kyrkan. Det hugger till lite sorgesamt i mitt hjärta och jag får en liten ledsen klump i magen trots all vår bekymmerslösa lycka. Hur kan det finnas mening med att det inte längre står en mormor däruppe och vinkar till oss genom fönstret? Hur kan det få vara så att mina morföräldrar missade Lovis liksom med bara något års marginal? Jag kan fortfarande känna mig alldeles ilsket besviken och argt ledsen över det och jag gråter emellanåt sakniga tårar. Men nu finns hon, den lilla flickan som fått ett av mormors namn att bära genom livet, och hon har blivit rätt så stor och just den här dagen är den sista dagen på inskolningen i den nya förskolan. Solstrålen.

Jag frågar Lovis hur hon vill säga hejdå och hon svarar att hon vill kramas och vinka genom fönstret. Så vi kramas. Och kramas. Och kramas. Och pussas. Och sedan går jag och fastän vi haft henne på förskola i ett och ett halvt år så bränner tårarna bakom mina ögonlock. För det är en ny förskola, det är nytt och stort för oss båda. Jag tar ett djupt andetag och så vänder jag mig om och vinkar tillbaka till den fantastiskt fina tjejen på andra sidan fönsterrutan. Vår fina dotter.

När jag sätter mig på cykeln för att trampa hemåt tror jag först att jag ska börja gråta. Känslorna är sådär utanpå. Men det ledsna rinner liksom av mig och tårarna som ett slag brände bakom ögonlocken är enkla att blinka bort och ersätts av en oerhörd tacksamhet. Allt är bra.

Några dagar senare frågar Lovis mormor hur hon har det på nya förskolan. “Det är sååååå bra! svarar hon. Hon längtar dit, lämningarna går bättre än någonsin och hon vill absolut inte följa med hem. Om morgnarna slänger hon sig i famnen på sina fröknar och hon kan bli evigt tjurig om det är ledig dag och hon inte ska få gå dit. Solstrålen och personalen där är fantastisk, det är som om att hon fått en extra familj snarare än en ny förskola, jag önskar alla barn fick ha det så bra.

Jag skrev det här inlägget för ganska längesedan, och så har det blivit liggandes. Tills idag, då jag knäppte bilden på en Lovis som för första gången i livet har flätor i håret och lyckligt hoppar i en vattenpöl strax innan vi går in till föris.

Inlägget om mina första förskoletårar finns här, och det har varit några fler däremellan, men nu får det allt räcka med förskoletårar från den här mamman.