Vi går ut efter maten. Fastän det är mörkt. Varsin pannlampa på mössan och barnaögonen glittrar förväntansfullt. Varsin pulka under armen och bestämda steg ut i hagen, bort mot backen nedanför grannen. Vit och pudrig snö. På himlen skingras molnen och stjärnorna kikar fram. En efter en. Vi åker och åker och åker och vi skrattar ikapp, jag och min dotter.
En stund senare är vi full familj och när vår sjuåring börjar bli alldeles övertrött sätter vi henne på en snowracer och drar till skogs. Ned mot ån. Får syn på utterns spår från öppet vatten vid lilla bron och vidare nedströms. Vi följer spåren, de genar genom skogen ned mot nästa fåra av ån och där vattnet öppnar sig i ett porlande bus försvinner de igen.
Vi går lilla rundan inne i skogen. Kikar efter nyfikna ögon från räv och rådjur men ser inget. Ett spår av en ekorre. Istappar. Snöiga grenar att peta på när någon av oss står under dem.
Det blir dags att gå hem. Kvällsmacka, tandborstning, godnattsaga. Vi läser Småtrollen och den stora översvämningen, en julklappsbok jag tycker mycket om att läsa högt. Vi sjunger vargsången och änglamarken och Lovis somnar och jag känner mig tacksam över att det ibland är så himla lätt att vara förälder.