Vi är i Trysil. Vi har fotat i hjärtat, räknat svansarna i Green Fox och cyklat Happy Rabbit så fort att hjulen skuttade upp i luften. Vi har kikat förbi och hejat på Simon som jobbar som guide – du vet Simon som höll min guide- och instruktörsutbildning förra sommaren. Vi vuxna pratade jobb, Lovis tyckte det var spännande att jobba med forsränning och cykling i Trysil och att SkiStarguiderna hade ett fränt kontor.
Vi har cyklat oss trötta och laddar med mini-oreos för att orka lite till. Tar blåa leder till Brages dropp – där blir det fika igen. Jag tar för många bilder på Lovis när hon äter gifflar för att hon är så söt. Det är bara hon och jag – Jimmy är iväg och kör lite egen träning. Jag njuter av tiden med henne, vi har roligt ihop.
Och så kommer det. En fundering kring vad det är jag jobbar med. Jag förenklar och förklarar – jag jobbar ju med cykel på olika vis men också med att skriva. Och så pratar vi lite om hur det är.
“Mamma. Inäst du skriver, kan du inte skriva till mig då?
Jo, säger jag det kan jag. Och så berättar jag om Lovisbreven, att jag faktiskt skrivit på bloggen, till henne, men att hon är så stor nu att jag slutat göra det. Jag frågar om hon vill att jag ska göra fler Lovisbrev. Och om jag ska lägga dem på bloggen så att alla kan läsa eller om jag ska spara dem bara till henne.
“Jag tycker bloggen mamma. Alla kan få läsa mina brev.”
Så. Nu ska jag rota i mina arkiv och skriva ett nytt Lovisbrev.
