Impulsstyrt föräldraskap – en skridskosaga på Röttleån

Våra allra bästa äventyr är de som inte är planerade. En sorts impulsstyrt föräldraskap som plockar fram det bästa ur både mig och min unga kopia. All sorts planering ger mig lite lätt ångest – särskilt om det inkluderar passa en tid – men när saker bara kan hända, ja – då blir det bäst.

Vi avslutade sportlovet med att på impuls dra ned till ån bakom huset med varsin skyffel och en piasavakvast. Vi hade varit ute och försökt åka skridskor på en av sjöarna i närheten, men det blåste kallt och snön drevade igen den plogade banan. När vi kom hem föreslog jag – på impuls, när Lovis ville gå in och titta på TV istället – att vi skulle gå ned till ån och kolla hur isen såg ut under snön, kanske skulle det gå att åka på ån?

Jag minns att jag och min brorsa brukade åka skridskor på ett kärr hemmavid när jag var liten och det var kul, och hon har ju inga syskon som kan styra upp knasigheter så det är ju bara att ställa upp.

Vi hade varit där nere tidigare och gått på isen. Den knakade absolut på något ställe men det är grunt så det värsta som kunde hända vore ju att någon av oss blev blöta så vi fick gå hem. Lovis tyckte det lät som en bra idé att skotta fram lite för att kolla.

Ingen blev blöt. Men efter någon timmes skottande, sopande och fixande var vi hungriga och gick hem och tankade pasta. Sedan tog vi skridskorna och gick ned till ån igen. Jimmy tyckte vi var knäppa och trodde inte att isen skulle hålla för skridskor. Han hade delvis rätt – isen var som i två lager och höll inte för mina skridskoskär, min tyngd gjorde att skridskon brakade igenom det övre lagret is. Men det höll för Lovis och hon skrinnade lyckligt runt på banan vi skottat upp mellan stenar och träd i ön.

Det var lite som en saga. En skridskosaga där min unge skrinnade genom skogen. Så vackert och roligt – och jag hoppas hon kommer komma ihåg det som lite barndomsmagi.