[VARNING: inlägget innehåller exeptionellt låga nivåer av pepp]

Statuskoll på undertecknad: känner mig som en dieselmotor med trasig turboslang.

Kroppen fyller sin grundfunktion, den klarar av att lösa uppgifter, den är stark nog för att klara av rökövningar och rullbandstester med brandkåren men den har inte det där lilla extra. Och jag har inte tålamodet med att det ska vara såhär – jag varken kan eller vill uppråda sinnesro och acceptans. Det hjälper inte ens att en kollega i går sa ”hon är en av de starkaste vi har” när vi var på utryckning.

När jag försöker gasa händer absolut inget kul. Tvärtom – ju mer jag gasar desto surare blir motorn. Slö. Halvkapabel. Som att köra en riktigt tråkig, trasig bil när man är van vid en hyfsad sportbil. Inte värsting på något vis – men med lite kräm i än en vanlig bil. Visst ska man åldras men ska det vara som att kroppen gjorde en handbromsvändning och bara lägger av?

Var är krämen? Var är turbon? Varför händer det inget när jag gasar? KAN NÅGON LAGA? Jag kan visserligen se på mina siffror i TrainingPeaks och i Stravas analysverktyg att det går åt rätt håll, det har hänt mycket sedan i höstas och det är uppåtkurva men fortfarande: så oerhört segt. Det är mjölksyra i varje (skojar inte) tramptag och det finns inget extra pang att leka med. FTP:n är sänkt med nästan 20 watt, bara en sån sak.

Kroppen vill lägga energin på att samla vikt, vätska och växa ut svarta hårstrån på hakan, när den är klar med det vill den ta en tantlur på soffan. Den är trött och seg och drivet är noll på alla plan. Efter ett års absolut hopplöst onödig jojobantning har min tålmodiga coach gjort ett nytt kostschema och det är stort fokus på att få i sig mycket bra kolhydrater, mängder av protein samt peta i sig återhämtning vid rätt tillfällen. Det hjälper lite. Jag har också bokat en tid på en privat gynmottagning – det kändes förbaskat märkligt att skriva “förklimakterieproblematik” i rutan för anledning till bokningen, jag är ju fortfarande inte en mental dag över 25?!?. Men så här kan jag faktiskt inte ha det, en liten turbo måste man väl ändå få ha även i det här hormonkaoset? 

I övrigt hade jag tänkt inleda tävlingssäsongen med Kolmårdsbiken på lördag nästa vecka. Men jag vet inte om jag mäktar med. Det är absolut det jag behöver men hjärnluddet tycker att allt runtomkring är för mycket. Fixa cykel, passa tid, nummerlapp, energiplan – jag vill bara vara hemma och sova. Och jag vill mest gråta för att jag känner så. 

P.S. Jag misslyckades med det årliga rullbandstestet på maxhastighet idag. Jag har tränat massor, vilat och ätit och allt man ska göra men dök upp på test med skitben. Med ett par minuter kvar av testet fick jag avbryta, ta några djupa andetag och starta om ett nytt test på lägstanivå. Grät när jag kom hem. Skitsamma att jag blev godkänd – jag hade ett mål och likväl som att man ska fira sin framgång måste man få känna känslor när det inte går som man vill. SKIT OCKSÅ!

Men okej. Det är bara att bryta ihop och powerwalka vidare mot nästa pass tung styrka på gymmet. Återkommer en peppigare dag. Om sådan inträffar.