Slutet på 2025 känns som en filmscen.
Det är jag och året. Hätsk stämning. Tystnad. Tagning.

Jag spänner ögonen i 2025. Blicken är arg och besviken men jag bemödar mig inte ens med att säga någonting. Jag vänder mig om, går med bestämda steg mot dörren till 2026, öppnar den beslutsamt, går utan att vända mig om och smäller igen den så hårt jag kan.

Fan ta dig, 2025.
Du var en riktigt dålig rulle. Du och jag kommer inte att gå till historien. (Spoiler alert: det kommer faktiskt en massa fint om du håller i och fortsätter scrollen nedåt)

Jag mixtrade med mina reglage och hamnade i en för aggressiv position. Kraschade mig rakt ut ur tränings- och tävlingsåret innan det ens hade börjat ordentligt. Först kraschade jag mig själv så jag inte kunde hålla i styret. Sedan kraschade jag min cykel och fick vänta på svindyra reservdelar. Sedan sprang jag mig till ett löparknä deluxe.

Det blev två SM-tävlingar. På SM i XCO blev jag varvad och avplockad. Några veckor senare kraschade jag knät i en uppförsbacke – och det var den säsongen. Åt helvete med allt-säsongen. Den var bara dyr och trasig. Eller?

Klipp till bra dagar jag glömt.

För när jag tänker efter – visst var mitt cykelår ett bottennapp, och nu går jag och väntar på en magnetröntgen av hjärtat – men livet levdes. Det gjordes faktiskt en hel del fina grejer. Okej, 2025. Jag kanske sågade dig lite för hårt. Here it goes:

Emma och jag samlade ihop ett fint gäng och gasade igång säsongen i Göteborg. Jag hade svinkul, körde riktigt bra och Hestra & Alpe hjälpte oss att sätta guldkant på eventet.

Isabike med Hestra var svinkul. Träffade många fina människor och fick hålla flera roliga clinics för både barn och vuxna. Lovis fick sin nya Woom Off Air och var coolaste ungen i hela skogen. Vi cyklade inte så mycket som vi brukar men när vi gjorde det hade vi superkul! Jag fick den äran att vara med på invigningen av Braås Goif Bikepark, så fint och kul trots otur med vädret. Dagarna i slutet av sommaren, då vi startade upp Sveriges organiserade guider och instruktörer på Isaberg var ju också grymma dagar.

Brandmansutbildningarna var fantastiska. Jag har lärt mig så galet mycket – och dessutom jobbat mitt första år som deltidsbrandman. Det var pirrigt att gå i tjänst, men mot slutet av året kändes det nästan vardagligt att ha beredskap. Att utbilda sig och börja i ett nytt yrke mitt i livet – makalöst fint. Jag älskar jobbet och hoppas så innerligt att jag inte har något kapitalt hjärtfel som gör att jag inte får jobba kvar.

Öland var en fullträff. Jimmy tog över gården som han alltid drömt om och vi firade en helt fantastisk midsommar där. Vi fyllde gården med vänner, solsken, skratt. En festernas fest, en magisk kväll och en ljuvlig helg.

Jag tog lastbilskörkort. Det trodde jag aldrig när jag kuggade första försöket. Men se, visst kan jag rratta runt en tung lastbil i såväl stadstrafik och som motorväg. Att backa mot lastbrygga, runt hörn – och nu, med kortet i hand, öva på att precisionsbacka in lastbilarna i vår trånga vagnhall i Gränna. Well done av mig. Kapabelt.

På tal om kort tog vi grönt topprepskort också. Jimmy och jag gick kurs med vänner och har sedan klättrat tillsammans med våra barn. Vi har köpt egna selar och jag la hela mitt friskvårdsbidrag på tiokort i klätterhallen och jag räknar med att det blir mycket häng där i vinter.

Renoveringen har gått framåt hemma. En fasad är i ordning, fönster påbörjade, ett trägolv lagt. Trägolvet har vi skrubbat fem gånger med linoljesåpa och när jag tassar barfota över tiljorna känns det som att just golvet var det som fick huset att gå från projekt till hem.

Jag smäller ändå igen dörren mitt framför näsan på 2025. Tack, men nej tack, jag tar gärna 2026 nu, det blir bra så.