Mammatårar. Och försoning.
Idag var det svårt att vara förälder. Efter nattning grät jag för jag hade hållt ihop så många bryt idag och tålamodet var slut. Aldrig har hon testat mig som just idag. En halvtimme efter nattning kom hon tassandes, full av ånger och sa förlåt. Jag fick också säga förlåt. Vi pratade om allt och om livet och om att var människa en stund och när vi kramades godnatt igen kändes det enkelt att vara någons mamma. Som tur är känns det oftast enkelt att vara mamma – vår unge är en fantastiskt fin, klok och bra människa.
Världens bästa grannar och en backe
Vi har åkt pulka med grannarna idag. I betet utanför vårt hus finns en backe som är alldeles lagom. Och i husen runtomkring oss bor världens bästa grannar. Vi byggde ett hopp och sedan tillkom en rejäl puckel extra fallhöjd att starta pulkorna från. Ikväll åkte vi med pannlamporna i mörker. Ännu mer snö föll. En tänd marschall. Glada ungar. Glada vuxna. Så enkelt och roligt.
Vilodagsvärken
Kroppen värker, trots ett par vilodagar, från snöskottning. Jag skottade rent igår, och en gång till idag och i morgon kommer jag att behöva skotta en gång till. Inte mig emot. Att ha en egen grusväg att skotta – vilken lyx det är.
All kärlek jag skrubbade in i vårt nya golv
Vårt nya golv. I ett av våra största rum, i en del av huset som är tillbyggt i modern tid, låg sedan vi flyttade in en plastmatta i pizzeriastuk. Skulle se ut som stengolv. Fult, men ytterst praktiskt under småbarnsåren, ingen skit syntes på det golvet. Nu har vi bytt ut det – på den gjutna plattan har vi limmat ett massivt trägolv och sedan har jag skurat det fem gånger med linoljesåpa. Vi fick en helt ny känsla i vårt hus efteråt – det gick från projekt till hem. Jag tassar runt barfota på det och känner mig nöjd.
Snön, snön, snön!
All den här snön som har kommit. ÄNTLIGEN! Det kan faktiskt vara så bra att det blir skidspår borta på elljuspåret i Ölmstad. Det finns inga fancy snökanoner där – men engagemang och natursnö brukar någon vecka om året resultera i fina spår och skejtbädd. Det verkar lovande just nu och när det är spårat kommer jag att ha stora problem att hålla pulsen under 150 (trött på att vänta och undra för övrigt, men mindre än en vecka till MR), det finns få saker jag LÄNGTAR efter som att plocka fram skejtskidorna. Det värker av längt i hela mig.
0
