-Du förstår att en fjäril, det är symbolen för människans själ.

Det berättade min farmor för mig en gång när jag var liten. Hon är konstnär, hon målar enorma tavlor i olja och så gör hon litografiska tryck där fjärilar är återkommande motiv. Jag brukade få följa med till hennes ateljé när jag var hos henne som barn, hon gav mig en canvas och fri tillgång till oljefärger och vi målade hela arbetsdagen. Det luktade så gott därinne och det var så spännande.

Hon är nittio år nu och hon går fortfarande till jobbet i sin ateljé varje dag. Och jag tänkte på henne i måndags när jag såg mitt hjärta på ultraljudet, jag tänkte på att hon brukar säga att fjärilen är symbolen för själen.

Det var inte långsökt att förstå det, för hjärtat såg nästan ut som en fjäril. Klaffarna fladdrade som små fjärilsvingar när de öppnades och stängdes. Jag var så nervös när jag låg där att pulsen var ovanligt hög för att vara mig och hjärtat jobbade på. Svindlande att tänka att det alltid jobbar sådär, outtröttligt pumpandes tills den dag mitt liv är slut. Fjärilsvingar som håller själen kvar i kroppen.

Det var ganska mäktigt att se sitt hjärta. Hela livet ska det slå, och jag tänkte på när vi gjorde ett första, supertidigt ultraljud på Lovis. Eftersom vi hade haft missfall tidigare fick vi en tidig kontroll och det enda som syntes där var en liten, bultande hjärtprick som bara var runt sju veckor gammal.

De goda nyheterna är att mitt hjärta slår som det ska. Det är alldeles lagom stort och fint och det syns absolut inget konstigt på ultraljudet, det ser tvärtom jättebra ut. Inga fel. De dåliga nyheterna är att tre EKG-kurvor fortfarande visar fnurror, avvikelser som inte var där på mitt rekryterings-EKG.

Jag är fortsatt sjukskriven från tjänst som brandman och nästa steg är en magnetröntgen på hjärtat. De vill utesluta fel. Det kan tillexempel finnas ärrbildningar från hjärtmuskelinflammation. Om de inte hittar något på magnetröngen är det här nya EKG:et vara en normalvariation och då är det grönt ljus för att jobba som brandman. En remiss är skickad och jag behöver gå och vänta. Igen. Och under tiden ska jag hålla min puls under 150 vid träning. Jag har full förståelse för processen och dubbelkollandet och det är ju superbra att verkligen få en check – men att någon annan gör min riskbedömning och bestämmer om jag får jobba eller inte, ytterst ovant efter alla år som egen.

Mina kollegor får gå in och täcka upp för mig under julveckan, då skulle jag kört brandbil. Jag är besviken för jag längtar ju alltid efter nästa beredskapsvecka, det är så roligt att vara brandman. Jag är naturligtvis också fortsatt nervös över att de ska hitta något som gör att jag inte får jobba kvar som brandman. Barnet mitt är väldigt nöjd dock – hon gillade inte alls idén att mamma skulle behöva dra iväg på larm mitt i julklappsutdelningen, hon är faktiskt inte så förtjust i att jag är brandman alls.

Framför mig ligger oklart antal veckor med lugn träning och väntan på kallelse till röntgen, har ingen aning om hur lång tid det kan tänkas ta, men det är bara att gilla läget nu.