Igår stod jag på en stor parkeringsplats i skogen, en bit från riksväg 40, och grät så mascaran kladdade långt ned på kinderna.

Trafikverkets startplats för förarprov med tunga fordon känns som mitt ute i ingenstans när man just blivit kuggad, det regnar, man är helt ensam och står och väntar bredvid en lastbil man inte får köra ned till körskolan i Jönköping själv. Det var längesedan jag var så innerligt besviken.

Det var dock rimligt att jag blev kuggad. Jag klantade mig. Och fastän jag är notoriskt pigg på gasen i vanliga fall körde jag alldeles för försiktigt. Man måste faktiskt våga gasa upp sin lastbil i fart för att anpassa sig till trafikrytmen, det kan man ju inte komma ifrån.

På den ljusa sidan: jag är grym på att backa tung lastbil. Ska bara fila lite på hur man kör lika bra framåt. Hur svårt kan det vara?

Inatt låg jag vaken, allting snurrade. Väldigt mycket jobb, väldigt mycket besvikelse, väldigt för lite träning.

I morse tog jag mig i kragen.

Det här livet blir vad vi gör det till så jag bestämde mig för att vara kapabel. Klev upp ur sängen med grusiga ögon, gjorde frukost åt Lovis och fokuserade på att hon skulle få en bra start på dagen.

Sedan ringde jag körskolan, bokade nya lektioner och ny uppkörning. Jag ringde vårdcentralen och bokade ny tid med min fysio. Jag hade ett kalasbra och konstruktivt möte med en kund. Jag stack till gymmet på lunchen och körde skiten ur mig på SkiErg. Jag har jobbat undan en hel del och inatt tänker jag sova gott för i morgon är det övningsdag med Räddninstjänsten – Axamodagen, årets höjdpunkt i övningsväg!