Missförstå mig rätt nu. Jag tar mig mer än gärna igenom det här, för om det går vägen får vi det stora privilegiet att vara någons föräldrar och tillsammans guida någon genom de första åren i livet och sedan finnas där så länge vi lever. Jag vill så innerligt få göra det tillsammans med min J.
Men det här med att vara gravid. Njut av det säger de. Njut nu av den här härligt mysiga tiden. Och jag googlar fastän jag lovat mig själv att inte googla och hamnar på sidor där kvinnor beskriver hur härligt och mysigt och fint allt känns från sekunden plusset kom på stickan. De älskar att vara gravida och njuter av varenda sekund deras kroppar bär på ett växande liv. De känner sig som urkvinnor och de lägger upp bilder på sina magar i vecka 8 och berömmer varandra för fina rundningar. (Ingen verkar bry sig om att det är bild på prutt som urkvinnorna lägger upp, för sådär tidigt är magen svullen eftersom man är förstoppad och pruttig, livmodern har liksom inte poppat upp tillräckligt mycket ur bäckenet för att synas.)
Jag försöker sätta mig in i det. Jag ägnar två minuter åt att känna efter för att hitta det magiska myset och den urkvinnliga glitterglorian. Hallå, magin, knack-knack, var är du?
Det går inte. Ingen magi. Jag tycker inte alls om att vara gravid, det har liksom knappt börjat och jag vill inte vara med mer. Jag känner mig begränsad och uppgiven. Varför kan jag inte bara få vara som alla andra en endast gång och njuta då, nu när alla säger att allt ska vara så härligt och bra?
Jag vet inte vad jag kan förvänta mig av min kropp och jag har inte fixat att röra på mig så mycket som jag behöver för att må bra. Att vila när man är trött likställs i och för sig med att ta hand om sig själv men alltså, jag behöver röra på mig. Att röra på mig är mitt livselixir, att röra på mig gör mig kreativ och glad, det gör att jag kan sortera mina tankar, sova gott om nätterna och sitta still i sambosoffan. Rörelse är magi för mig. Men just nu – ytterst lite rörelsemagi.
Illamåendet kommer och går. Jag inbillar mig att det börjar lätta. Som tur är kräks jag inte så mycket, jag bara hulkar. Men var är magin i att dubbelvikt hulka av illamående och gå till jobbet fastän det känns som man har maginfluensa och bakfylla samtidigt?
Kroppen förändras. Det gör ont att trycka in brösten i en sport-bh. Herregud, jag gillar ju det här med a-kupa, sluta väx för fasen. Jag kan inte knäppa alla mina brallor längre och jag har gått upp tre kilo. Det är normalt, 12 veckor in i graviditeten har man oftast gått upp mellan ett och fem kilo. Men eftersom jag på moderna kvinnors vis är felprogrammerad när det gäller kroppsuppfattning ger de där tre kilona mig mest ångest. Jag känner mig tjock på fel vis och så får jag ångest över det och sedan får jag ångest över att jag får ångest. Ingen magi.
Och så oron. Jag har liksom nästan stannat upp i ett andetag och hållt andan i tre månader för jag är så orolig att vi ska förlora den här gången också. Att jag ska ligga där på britsen med ultraljudsmojängen mot magen om två veckor och få samma hemska besked igen. Att vi ska behöva möta den där outgrundliga sorgen i varandras blickar igen. Jag skulle vilja vara glad men tillåter mig inte att vara det. Jag är mest orolig, för hur mycket jag än ogillar det här med att vara gravid vill jag ju att det ska hålla hela vägen in i mål. Graviditeten är som någon sorts skitjobbig prolog till det jag tror kan bli magiskt, men oron – den är inte magisk.
Att vi ska bli föräldrar, J och jag, DET är magiskt på något vis. Men att vara gravid – noll magi för min del, jag har försökt tycka om det, jag har försökt njuta av det men jag kan bara summera de första tolv veckorna med en genomäkta usch-känsla. Jag är ingen urkvinna. Jag är en snorsportare försatt i undantagstillstånd.
54 comments
Tror faktiskt att det är få kvinnor som faktiskt upplever det som magiskt och mysigt att vara gravid. Åtminstone gjorde inte jag det. Tyckte bara att det var obekvämt, och inte var det direkt någon höjdare att må illa till vecka 20 heller. Antar att det där med att kroppen ändras är jobbigare om man är idrottare och det plötsligt inte går att röra på sig på samma sätt som tidigare. Tack och lov är det ju ändå ett övergående stadie, även om nio månader känns som en evighet när man är mitt i det.
Ja, misstänker ju att det kommer kännas som att det gick ungefär hur fort som helst när man är igenom det. Urk för att må illa till vecka 20, jag har tur verkar det som för mitt har minskat rejält nu! Tack för att du delar dina tankar med mig <3
“Jag är en snorsportare försatt i undantagstillstånd.” Haha, så jäkla bra formulerat. Och vilken härlig självinsikt.
Det där hur man upplever graviditeter är nog väldigt personberoende, jag tror att det är vanligt att fysiskt mycket aktiva personer känner som du. Sedan tro jag att upplevelsen av en graviditet är väldigt olika under och efter graviditeten.
Fast min fru minns inte heller sina graviditeter som fantastiskt mysiga. Bara vissa moment som när man plötsligt en dag kan känna hur det rör sig där inne. Att man kan peta på magen med ett finger och känna att någon trycker tillbaka.
Sista månaden med tvillingarna minns hon som den varmaste juli i mannaminne. Det gör ingen annan, det var en högst ordinär juli, möjligen lite sval. Vi var på utflykt till en våffelstuga och från parkeringen var det säkert 50m att gå och en nivåskillnad på två meter. Frun, som nu hade gått upp 25kg och hade så uppsvällda fötter att hon endast kunde ha utspända Birckenstock på sig, kom ca 24m innan hon flämtande gav upp och la sig på gräset i skuggan och vilade. Våffelsuget var helt borta. Dessutom luktade kaffe inte längre gott. När vi andra fikat färdigt så hjälpte vi flodhästen tillbaka till bilen och vi åkte hem. Det var vad hon orkade den dagen. Hon är en aktiv människa och led nog mycket av att hennes rörlighet och ork blev begränsad av graviditeten.
Hehe, en vän till mig kommenterade häromdagen och skrev att graviditet är ett undantagstillstånd, det tyckte jag var en bra formulering. Så här i efterhand är det ju roliga historier om din fru även om jag förstår att hon tyckte det var kämpigt! KRAM!
Ja med tiden har en hel del frustration blivit till roliga historier. Hon var mest frustrerad över att smak- och luktsinnena spelade henne spratt. Som att hon innan första graviditeten gillade inlagda vitlöksklyftor. När hon blev gravid så fick hon våldsamma vitlökssug och jag var tvungen att se till att det alltid fanns ett par burkar i kylen. Plötsligt en dag så var dom det äckligaste som fanns, dom fick inte finnas i vårt hem längre och trots skrubbande av hela kylskåpet påstod hon att det stank inlagd vitlök i hela köket. Och jag fick byta kläder och tvätta mej direkt när jag kom hem från att ha grillat hemma hon en kompis, det luktade så äckligt.
Så otroligt bra du beskriver det! Jag tyckte det var magiskt att vara gravid – fem sekunder då och då. När man kände sparkar. När man började förstå att det var en människa därinne. När ultraljudet visade sprattel och inte döda klumpar. När jag liksom andades ut för jag visste att de förmodligen skulle överleva. Men annars… Oro, flåsighet, objektifierad av alla som klämmer på och kommenterar magen. Puh… Jag inbillade mig också att oron skulle försvinna på BB. Men då börjar ju istället oron för allt annat. Och en kropp man inte känner igen. Men trots det så är det ändå magiskt att bli förälder, för mig iaf. På lördag fyller lillan ett år, då kommer ett gravidinlägg hos mig, redan skrivet och klart.
Grattis till ett år som mamma, vad fint. Jag har redan märkt att det vänder väldigt snabbt, när jag skrev det här var jag så himla gravidarg, nu mår jag avsevärt mycket bättre och är visserligen trött men väldigt glad. Och längtar efter de där fem sekunderna av magi du beskriver, hoppas så innerligt att ultraljudet nästa vecka ska visa sprattel. Tack för att du delar med dig till mig <3
Nja, magiskt skulle inte beskriva någon av mina graviditeter, snarare ett nödvändigt ont för att nå sitt mål – barnet. Jag tycker dock att förlossningarna varit häftiga, inte magiska, men otroligt mäktigt när kroppen bara vet hur den ska jobba för att få ut det lilla livet. Jag var sjukskriven båda mina graviditeter från v 20 med viloläge – dvs inte göra annat än vila… gjorde jag ens den minsta form av ansträngning som tex diska, så kunde mina värkar starta och jag fick åka in och hoppas att de kunde stoppa hela förloppet. Båda barnen föddes för tidigt, i v35 och 36. Det var tufft att bygga upp kroppen efter två sådana graviditeter!
Det är ändå väldigt häftigt, fint och fascinerande att kroppen vet vad den ska göra. Att ett frö kan växa sig stort därinne i magen och att kroppen vet hur den ska få ut det. Känns ändå lite tryggt mitt i allt att man har sina stenåldersgener att luta sig mot, tänk så många kvinnor ändå som tagit sig igenom det. Min ilska över trötthet och illamående bleknar ju i jämförelse med att ligga i viloläge en halv graviditet, tack för att du delar det med mig för det var en påminnelse om att det inte alls är så farligt att må illa och vara trött. Stora kramar till dig!
Jag kräktes från vecka 6 fram till kejsarsnittet med båda mina barn. Levde på havregrynsgröt och julmust. Allt annat spydde jag av. Att vara gravid var inte roligt. Men lyckan när man har sin lilla bebis i famnen, den är obeskrivlig! Den gör det värt alltihop. Oron får man lära sig leva med. Jag tror den är livslång. Stor ibland och liten ibland men den finns alltid där. Växer de som de ska? Är man en bra förälder? Får de vänner? Äter de bra? Kommer de och hälsar på när de flyttat hemifrån? Hitta någon trevlig och vidsynt förälder som kan diskutera hur det är på riktigt är mitt tips. Läs boken det är inte du -det är dom, hormoner och hemorojder. Den är både bra och humoristisk.
Jisses, vilken pärs. Du är en urkvinna som tog dig igenom det, mitt illamående framstår plötsligt som en dans på rosor! Och ja, oro – jag gissar att den är just som du skriver, livslång. Men förhoppningsvis uppblandad med massa bra och fina känslor också. Tack för att du delar med dig och stort tack för boktipset!!!
Hej! En graviditet varar som tur är nio månader och man kan aldrig säga förrän i efterhand vilken period man mådde bäst eller njöt av den mest innan den var över. Det är väl därför man uttrycker det att man ska njuta. Som med livet i övrigt passa på och njut och lev varje dag var tacksam att man får uppleva och njuta. Njut av dina nya former köp kläder som passar och känn dig vacker istället för att trycka ner dig i för små kläder .
Jag gick mycket när jag var gravid samma runda från PW till lugn promenad, det tog längre och längre tid men jag blev lika trött varje gång man får bara programmera om hjärnan lite. Ta hand om dig!
Ja, nio måndader känns nog kort när det är över. Och tacksam – det är jag varenda dag, innerligt tacksam för att livet ger oss den här chansen, att just vi ska få det här fina privilegiet, det värmer mitt hjärta varenda sekund. 🙂
Oj, blir lite ledsen av “magdissen” :/ Jag tror att de du kallar “urkvinnorna” är rätt medvetna om att magen i början av graviditeten för det mesta är svullen pga gasigheten. Men så väljer de att ändå se den putningen som början på en gravidmage. Och väljer att se magin – på samma sätt som vi cykelbloggare väljer att se magin i nåt “normala” människor skulle se som jobbigt, svettigt, skitigt och riskabelt. Så det tycker jag man kan unna dessa kvinnor utan att sätta dem “på plats”. Vi är alla olika och hur frustrerande det än är att inte uppleva det “utlovade” (var det nu skulle stå att en graviditet är en ständig dans på rosor, aldrig läst det nånstans) så tror jag man mår bäst i att låta bli att jämföra sig med andra.
Hoppas och vet att det vänder för din del och att du lyckas finna glädjen trots alla krämpor!
Jag har haft en klump i magen hela natten bara för att du skrev att du blev ledsen. Det var liksom inte min mening att sätta någon på plats, det är så långt från hur jag tänkte när jag skrev så det finns inte, men när jag läser igen ser jag ju att det kanske framstår så. Däremot upplever jag för miljonte gången i mitt liv att jag liksom aldrig passar in och inte riktigt förstår mig på hur det här med kvinnlighet funkar. Och glädje finns det här, massor av glädje bortom oron, jag mår mer än gärna på det här viset om det går vägen och jag tycker att det är jäkligt häftigt att min kropp vet hur den ska göra även om det kommer sådana här uppgivna dippar.
Ok, tack för ditt svar.
Till en början tyckte jag att graviditeten var hemsk. Jag var självklart innerligt lycklig över att få bli mamma. Men i 8-9 veckor mådde jag bara så illa och var så ledsen och nedstämd. Det är först nu, i vecka 24 som jag tycker att det är mysigt, när man får en buff i magen och påminns om den där lilla mini-människan där inne. Men samtidigt vantrivs jag över att man blir tjock och osmidig. Men det kommer vara värt det tusen gånger om. Ju längre tiden går, desto bättre kommer det kännas 🙂
Buff i magen, vilken grej alltså. Jag håller min tumme så hårt jag bara kan för att jag får uppleva det. Jag mår bättre nu än när jag skrev det här, då var jag arg och ledsen och illamående, den senaste veckan har det vänt och jag känner mig hoppfull och gladare och tänker just sådär – att jag säkert kommer att vantrivas med att bli tjock och osmidig men att det kommer vara det bästa jag tagit mig igenom när minimänniskan kommer. Tack för att du delar med dig till mig!
Jag tror att det där med att det känns härligt är hittepå. Jag har två barn. Med andra barnet mådde jag illa ca 3 mån, sen hade jag en bra period i ca 3 mån och sen sista 3 mån var allt bara jobbigt eftersom jag blev så tung. Med första barnet fick jag veta att jag kunde förvänta mig att gå upp ca 13 Kg och tyckte få det lät sjukt mycket. Jag gick upp nästan 25 Kg…..Såhär i efterhand är det lite komiskt att jag tog med mig stretch jeans till BB som jag trodde att jag skulle kunna få på mig när ungen kommit ut. Jag kan rekommendera att ta med gravidbyxorna istället. Lycka till och allt som känns bra går att träna, det är bara att köra. Sen skaffar ni en Chariot vagn så kan man träna med barnet också. Cykelkärran är suverän och man får starka ben ?
Åh, lite gulligt ändå att du tog med dig jeansen till bb. Ska komma ihåg att det är gravidbrallorna och inte smaljeansen som ska med när det bilr dags. Att köra runt med cykelkärra och löpvagn ser jag tokigt mycket fram emot! Jag tycker också 13 kilo låter tokigt mycket, det är vad de har sagt att jag ska gå upp också, minst åtta och helst tretton – försöker förbereda mig mentalt på att det blir ännu mer. Glad att du delar tankar med mig, tack för det! 😀
Vilken skribent du är, så himla bra skrivet! Och jag tror jag kan förstå den där känslan av undantagstillstånd, att inte få göra det man brukar och vill med sin egen kropp. Jag hade den starkt när jag var skadad och oavsett skäl så är det ju så tufft att känna sig begränsad.
Jag hoppas att du får uppleva lite magi och framförallt kunna släppa oron i längre stunder. Om inte annat så har du nog en ännu mer galopperande träningsmotivation om sådär ett halvår 🙂
TACK Katta, vad glad jag blir <3
Och ja - det påminner verkligen om att vara skadad, med skillnaden att det finns liksom ingen rehab som hjälper. Men frustrationen är superlik, har inte tänkt på det förrän du skrev det men så är det. Och om ett halvår, då ska jag galoppera runt med löparvagn 😀
Du skriver så bra <3
TACK Sara <3
Jag känner igen mig i det du skriver. Jag njöt inte av att vara gravid, i min senaste graviditet hade jag ont i typ nio månader. Mådde illa och var trött över halva graviditeten. Jag gjorde det för att jag verkligen ville ha barn. Nu har jag två underbara tjejer och är så nöjd och det är också något många inte förstår, många frågar när kommer nästa? Aldrig, jag vill inte ha fler än två, jag vill inte vara gravid igen.
Vad gäller oron så känner jag igen mig i det också. Jag var så orolig efter mitt missfall. Vi var tvungna att göra ett ultraljud i vecka 13, samma vecka som mitt missfall upptäcktes i och då bröt jag ihop. Inför rutin ultraljudet var jag ett nervöst vrak, det gick nog inte att prata med mig överhuvudtaget. Det var en sån enorm lättnad när ultraljudet visade att allt var bra.
Mitt råd är att prata med någon, det finns bra hjälp att få. Du kan också prata med din barnmorska och kanske kan få komma på tättare kontroller. Från vecka 26 gick jag på kontroll varje vecka, det hjälpte mig jättemycket att varje vecka få höra bebisens hjärta, jag har inte haft så rörliga barn i magen, vilket så klart gjort mig mer orolig. Jag hoppas verkligen att allt går som det ska den här gången och du ska veta att du inte är ensam om dina känslor ?
Åh, vad glad jag är att du delar tankar och känslor med mig här. Grattis till dina två tjejer, bra kämpat!!! Det där med oron alltså, det är verkligen en sorts oro jag aldrig kunnat föreställa mig. Är kräkasnervös inför ultraljudet nästa vecka, minnet av det som hände förra gången är så ångestfyllt. Ditt råd att prata med någon är ett bra råd, tror det kanske är dags att höra av sig till tjejen jag går till i perioder, hon har alltid massa smarta kbt-tricks som gör vardagen lättare. Kram och tack för din kommentar!
Jag förstår att du har det tufft nu Super-Elna och jag känner med dig men ändå småler jag när jag läser din text då den fläktar friskt nu när mycket av mitt instaflöde består just av moms-to-be som bara ser solsken och rainbows i deras värld.. Man kan tycka att: varför ska inte bli så för mig också? Det vore ju rimligt med magi och glow även för mig. Håll ut , snart blir det förhoppningsvis bättre. Snorsportaren får ta en time out helt enkelt.
Åh, blir jätteglad för din kommentar. Har fått en del skit för att jag skrivit på det sätt jag skrivit, det här med graviditet var visst ett fasligt farligt ämne att rota i om man inte tycker att det är glowigt och magiskt. Men vet du, det är redan bättre – sedan jag skrev inlägget har illamåendet minskat och jag har kommit igång med lite träning och tycker att livet är rätt super igen. KRAM!
Nej, jag har inte heller älskat att vara gravid. Jag har tyckt om tiden mellan typ vecka 20-30, för att man har en riktig bebismage, känner bebisens rörelser (ja, det är sjukt häftigt) och man är inte så där megastor än.
Men tiden före. Nej. Och de sista 10 veckorna. Verkligen inte.
Om man är van att vara väldigt fysisk, så ÄR det en omställning utan dess like att bli gravid! Att man inte gillar att vara gravid betyder INTE att man inte vill ha barnet!
Pepp och omtanke till dig!! Du är inte ensam om dina tankar och känslor!
Ser faktiskt lite fram emot den där lagoma bebismagen, för då syns det ju vad som är på g – nu går man ju bara runt och är glåmig och trött och har ringar under ögonen. Det där med att känna rörelser verkar riktigt coolt, tycker det är fascinerande ändå att ett nytt liv växer inuti på det där viset. Och just det som du skriver, att man inte gillar att vara gravid inte betyder att man inte vill vara det – det är just precis så jag känner. Massor av tack för att du delar med dig av dina tankar till mig!
Vi har adoptivbarn och jag har alltid varit lite lättad att jag “slapp” uppleva både graviditet och förlossning, för det är verkligen inget jag har gått och längtat efter, snarare fasat för. Såhär i efterhand kan jag känna att “wow vad jag kom lätt undan” som slapp det där. Ibland har jag fått kommentarer i stil med “men vad synd att du aldrig får uppleva hur det är att vara gravid” och då känner jag bara att jaha, så borde jag kanske ha känt, men nej det är verkligen inte någon sorg att jag aldrig får uppleva det. Det är en myt att alla kvinnor går och drömmer om en rosenskimrande graviditet. Alla gör inte det.
Som adoptivförälder har man ju liksom också sin väntan tänker jag. Först kanske en väntan på att kunna bli gravid själv och sedan en väntan på att få bli förälder till någon? Jag törs ändå tänka att det är minst lika mycket bergochdalbana innan man når målet för den som adopterar som för den som går igenom en graviditet. Blir glad för din kommentar och för att du delar dina tankar med mig <3
Absolut, vi hade också vår väntan och den var ganska omtumlande på många sätt, det var mest de fysiska aspekterna av att vänta barn som jag var glad att jag slapp.
Så fint och så sant skrivet. Jag har så blandade känslor inför det här: är tacksam och förundrad över att min kropp fungerar, och med all respekt för alla de som drömmer om barn men inte kan eller har kämpat alldeles för länge så vill jag inte gnälla. Men jag mår och har mått dåligt (även om det också finns de som har det sju resor värre än mig). Och så kan jag inte släppa känslan av att det är lite orättvist att hela mitt liv påverkas så i den högsta grad redan från första veckan till många månader efter att bebisen är född, när den manliga släktet inte behöver planera sitt (jobb)liv efter hur trasig deras kropp är… Att driva företag och drömma om bebis kräver fasen sin planering och jävlar anamma….
Svar: Wie! Har helt missat: GRATTIS! Så kul att höra efter allt som varit!
Och så fint att jag inte är ensam om det här. Jag tror helt ärligt att jag typ har blivit mest sur över välmenande kommentarer i stil med: “ja nu mår du dåligt, men tänk på målbilden! Så fint när bebisen är här – och då kommer allt kännas så värt” Och så vet jag att vi är två som får casha in storvinsten trots att det bara är jag som har gått in med insats…. 😉
Så sant – det är verkligen en storvinst att casha in och jag har på känn att det kommer att vara mer än miljonfallt värt det. <3
Tack! Jag behövde verkligen läsa det här. Känner precis likadant, att vara gravid suger. Samtidigt som jag känner en konstant oro för jag ser verkligen fram emot att bli förälder. Men processen alltså, fy fasen. Önskar jag vore man. Känns så orättvist att inte kunna leva som vanligt. Jag upplever verkligen att jag missar livet; långpass som inte går att genomföra, tävlingar inställda för att inte tala om 10 veckors konstant illamående. Och samtidigt upplever jag att man inte får känna så? Men det är väl inte så konstigt att bli ledsen för att ens liv blivit handikappat helt plötsligt. Usch
❤️❤️❤️ Du vet alla som säger att det är värt det? Det var det, det var värt att må skit för att få sin lilla, men det gör inte resan enklare. Kämpa!
Såg att detta inlägg är gammalt, men jag måste bara säga tack.
Jag kämpar nu i v 19 och är redan sjukskriven för svårt illamående och foglossning..
Jag är en aktiv person som tillsammans med min sambo har 50 får, en gård, hundar och katter och såklart ett 100% arbete utöver det.
Nu är jag ”tjock”, sur och grinig, allt gör ont, inget är bekvämt, inga kläder passar, inget smink får mig att se vacker ut och framförallt 0 sexliv. Stackars sambon, säger jag bara som verkligen tycker detta är magiskt och är så himla glad och jag är bara finnig, sur och fet i håret.
Så de var väldigt skönt, att läsa att jag inte är den enda som bajsar glitter och regnbågar under graviditeten.
Men jag längtar så!
KÄMPA! Det är ett jävelskap men det är så värt det ❤️
(Önskar fortfarande att jag fått bajsa lite glitter och regnbågar men nope – inte i närheten. Ändå värt!)
Läser just detta nu när jag fått kämpa med att le mot alla som vill gratta till graviditeten. Är i vecka 17 och kämpar med att försöka känna att det här ska vara “kul”, “magiskt” osv… Det var så skönt att läsa någon annan sätta ord på exakt hur det har känts och känns just nu. Har aldrig känt mig så stor och klumpig i hela mitt liv och jag LÄNGTAR tills jag får vara jag igen(om man nu får säga så…). När man till och med blir avundsjuk på sambon som tar en löptur och bryter ihop för att man inte orkar/kan själv…
Tack ❤️
Kämpa, kämpa, kämpa! Jag tycker att man får säga att man längtar tills man är jag igen och jag upplever att jag faktiskt är det. Det tog lång tid innan jag kände igen kroppen men nu är jag faktiskt både starkare och snabbare än innan. Men jag återhämtar mig sämre, ens gamla men lite nya jag får inte sova så mycket och det är ju lite jobbigt. Men vet du – det är verkligen värt det, det är så värt det. Det är skitjobbigt att vara gravid men att vara förälder alltså, det finns inte på kartan att beskriva hur häftigt det är när man får lära känna den som varit därinne i magen! KRAM! ❤️
Satt och googlade “jobbig graviditet” i desperation och fann ditt inlägg. Ser att det är några år gammalt men ville bara tacka och säga att det gav mig lite tröst, att jag inte är ensam om att känna såhär. Får så dåligt samvete över att jag inte kan känna någon glädje men det är svårt när man mår så dåligt. Är nu i v.11+5 med konstant illamående och kräk sedan v.6. Har ultraljud om 1 v och är så fruktansvärt orolig över negativt besked. Får också dåligt samvete över känslan att den här perioden i så fall varit förgäves och vet inte om jag skulle orka ta mig igenom det en gång till. Det skulle knäcka mig totalt. Hittills har graviditeten bara varit hemsk. Förstår precis vad du menade när du skrev hur jobbigt det är att inte kunna röra sig. Saknar det då fruktansvärt mycket, att åtminstone bara kunna ta en rask promenad! Nu hasar jag mig mest bara runt och kan knappt gå ut i trädgården utan att kräka..
Ledsen att du såhär långt senare ska behöva ta emot sorgliga kommentarer. Kände mig ensam och ville mest egentligen säga tack för att du fick mig att känna mig mindre ensam.
Så tack 🙏❤️
Vet du, jag är glad att ett gammalt blogginlägg kan stötta lite – jag tyckte det var svårt att hitta stöd under min graviditet. Om några dagar är det tre år sedan hon kom till världen och det var verkligen värt allt slit, att vara mamma är fantastiskt. Heja dig, du grejar detta! Skickar miljoner peppiga kramar och massor av kärlek!!! ❤️
Ser att inlägget är 100 år gammalt. Har bara läst överskriften men tack. För det är exakt så jag känner!
Hundra år gammalt (eller strax över tre i alla fall) men fortfarande sanning. Det var dock värt det, treåringen som just nu sover en stund i sin vagn är ljuvlig, rolig, skitjobbig och alldeles alldeles underbar! Kämpa!!!
Sökte på uppgiven och gravid och hittade detta blogginlägg! Du beskriver det hela så bra! Jag är i v. 13 tycker det är jobbigt, jag känner mig som en annan person, irriterad på allt. Uppgiven och har ingen lust med något alls. Den där magin får gärna komma snart.
Magin kom liksom aldrig för mig men vet du vad – det är så värt det, det är så galet värt det. Lovis är tre och ett halvt nu och det är så himla roligt och spännande att få följa henne genom livet.
Känner tröst när jag hittade detta. Vet inte vart jag ska börja. Men har alltid varit rädd för att bli och vara gravid, rädd för att föda, rädd för föräldraskapet… har länge haft ångest för detta och i synnerhet över att den biologiska klockan tickar och framförallt att jag ångrar mig om jag inte skaffar barn. Jag har gått igenom en resa och många tankar i huvudet det senaste året.
Jag är gravid nu i vecka 18 typ och det kändes nu spännande att stickan visade plus. Samtidigt nervöst. Är fortfarande orolig för ovanstående. Är jag verkligen redo? Vill jag detta? Jag tycker inte heller om att vara gravid, precis som jag befarat innan. Det enda positiva är att det växer en människa i mig, det är häftigt! Men att jag känner mig stor, kroppen lägger på sig vätska, jag kan inte träna hur hårt jag vill, jag kan inte komma i form… som jag velat komma i form de senaste 15 åren (tränar annars hyfsat), jag tycker aldrig kroppen varit vältränad hur jag än försökt. Nu har jag ångest över min kropp som jag så annars försöker kontrollera med hyfsad kost och rörelse. Dessutom får jag inte förtära vad jag vill, jag känner mig låst.
Jag har inte mått illa, möjligen pyttelite i början. Däremot har jag varit extremt trött och mått psykiskt dåligt, vilket jag fortfarande gör. Jag är otroligt känslig för hormoner. Ibland vill jag inte finnas och undrar hur jag ska orka med allt sen.
Jag ser fram emot när graviditeten är över, detta är första och sista gången. Det är lite nervöst, det är overkligt, det är spännande, häftigt… you name it. Jag kan inte föreställa mig hur det kommer kännas. Men vart är kärleken och känslorna för den lilla i magen, när kommer dom? Eller är det kärlek jag känner när jag oroar mig för att nånting går fel, eller att jag absolut inte vill ha detta ogjort? Har graviditeten inte sjunkit in? Jag känner mig så knäpp…
Tack för ditt inlägg, det är så befriande att inte bara läsa om hur strålande det är att vara gravid!
Vet du, jag är så glad att jag kunde ge lite tröst och pepp. Och vet du vad? Det är värt det. Jag minns min tid som gravid med rysningar. Och jag minns den första tiden när Lovis var född som ett trött-kaos men nu, nu njuter jag verkligen av att vara förälder. Det är upp och det är ned och det är helt fantastiskt att följa sin lilla människa genom livet. Du fixar det här. KRAM ❤️
Jag vet att min kommentar kommer många år efter att du skrivit inlägget, men TACK för att du satt ord på allt… som jag också känner.
Googlade lite på graviditet och uppgiven, för jag kände bara att jag behövde lite tröst i att inte vara ensam i det.
Går in i vecka 15 idag och ja.. har mått riktigt jävla illa och hulkat var o varannan dag och känt mig rejält långt borta ifrån mig själv ( o har inte gått helt över än)
Också tränat mkt, cykling, beachvolleyboll och sprungit trail och de senaste 2½-3 månaderna har jag inte varit det minsta sugen…. mer sugen på att stirra in i väggen.
Så fort jag haft liite mer energi har jag tränat lite, men fått äta upp det på kvällen men framförallt dagen efter, med att må ännu värre.
Var som att min kropp absolut inte skulle göra av med fler kalorier, utan bara fylla på….
Så ja tack för att du delat med dig och fått mig och även flera vad det verkar att få lite “tröst”.
jag försöker peppa mig och acceptera läget, men vissa dagar är svårare än andra, såklart.
Jag har väldigt många runt omkring mig som är gravida (längre gångna än mig)som lagt ut på sociala medier hur de har kunnat träna o hur tacksamma de är för att de kunnat gjort det hela graviditeten… o sånt har gjort mig rejält bitter o sur.. Så ja, jag är väldigt glad att höra berättelser där då, andra som har det som mig… och kämpar både fysiskt och psykiskt! Så TAAACK igen!!! 😀
Jag är glad att jag skrev om det här för lite då och då hittar någon hit och berättar att det hjälpte. Om det är lite pepp i misären så är det så himla värt det – vår dotter är fyra och ett halvt idag och det är så roligt nu, lätt värt varenda gravidkrämpa. Man fixar en jobbig graviditet för att man måste, belöningen kommer sedan. Kämpa! ❤️
Tack för detta inlägget, 100 % igenkänning
❤️