Tio kilometer skidor vecka 12. Hundbajs och beslutsångest inkluderat.

Jag bestämde i måndags morse att jag skulle sticka upp till IKHP och köra några varv i konstsnöslingan efter jobbet. Var aspepp på det och kände mig ovanligt pigg. Slängde ihop skidgrejer i väskan och gick ut i garaget för att lägga på vallatejp – jag var nämligen duktig för ett tag sedan och vallade väck förra årets tejp för att mätta belag och vara ordentligt men blev aldrig klart.

Förstås tog den jävla tejpen slut. Och snabbglidet också.

Blev sur, slängde ändå in träningsväskan och skidprylarna i bagagen och åkte till jobbet. Drog igång datorn och klickade upp gymmets bokningssida och bokade bodypump. Surfade sedan skidor mellan varje arbetsuppgift och hittade ett fasligt bra pris på just sådana där Salomon Skintec som jag provkörde i Åre och så gärna vill ha. Att hålla på med valla gör att jag inte åker skidor, jag vill att det ska vara enkelt. Skickade ett mess till mamma som är duktig på skidor och fick svaret att det inte är smart att köpa längdskidor på internet, en vill ju få spannet utprovat. Suck. Sedan erbjöd hon mig att jag skulle få låna ett par av hennes skidor, hon är inbiten skidåkare och har ett par vallningsfria i samlingen.

Jag avbokade bodypumpen. Fast sedan kändes det projektigt att åka till mamma och hämta skidor och sedan åka till IKHP så jag bokade bodypumpen igen. Och så ångrade jag mig och avbokade den. Och så ångrade jag mig igen och bokade den. Och efter jobbet när jag gick ut från kontoret möttes jag av rosa himmel och vårvinterluft och struntade ändå i att jag var bokad och åkte upp på Huskvarnaberget och lånade skidorna av mamma. Ett par Atomic med fästludd i spannet. Bytte om och småpratade lite och sedan åkte jag bort mot IKHP-stugan men stort skidsug.

Hejade på lite folk jag kände medans jag drog av mig överdragsjackan och fipplade fast skidorna i pjäxorna. Det var mörkt när jag började åka och det sista av solnedgången liksom glödde mörkt rosarött över stadens ljus nedanför Huskvarnaberget. Vi har det så vackert på vårt IKHP, Sveriges finaste arena alla gånger.

Jag hann inte åka särskilt långt innan jag kom på att jag inte stödtejpat foten. I min vänsterfot är en av senorna trasiga, den har längsgående sprickor och behöver antingen kortison eller operation men det är liksom inget man pysslar med när man är gravid så jag fortsätter tejpa den så får vi se sedan. Tänkte att det nog skulle funka ändå men drog omkull i första skarpa högerkurvan eftersom vänster fot inte kunde hålla emot ordentligt. Det gjorde ont och jag fick faktiskt torka bort en tår när jag ställde mig upp igen i spåret och där tappade jag lusten.

Hursom, upp igen, på’t igen – jag kan ju inte ge upp efter ett halvt varv på konstsnöslingan tänkte jag och tog några rejäla staktag uppför en liten backe efter vurpstället. Då kom första illamåendet och sköljde över mig, sådär så jag trodde jag skulle kräkas och fick kliva ur spåret och stå och hulka i terrängen. Det fina i kråksången är ändå att trots att jag mår sjukt illa kräks jag inte. Jag får kväljningar och jag måste hulka – det låter som att jag kaskadspyr men det kommer inget. Fast folk tittar ju och jag tycker det är så pinsamt.

Efter vurpställe och kväljningsattackställe kommer isig lång nedförsbacke. Och med den paniken. Herregud, ska jag ned där? Jag har ju framtidens snorsportare i magen, tänk om jag ramlar och får staven i magen och något händer? Blev skräckslagen och stel som en pinne och full med panik och funderade på att skita i allt och ta av mig skidorna och promenera mig bort till bilen. Men, jag ville ju så gärna åka. Så jag gjorde ett försök att på högst ickegraciöst sätt ploga mig nedför backen på skatebädden. Spänd och sur och förstås med svag högerkurva igen och då är det ju vänsterfoten som ska göra jobbet och den orkade ju inte för den hade ingen stödtejp och såklart drog jag omkull. Såklart mitt framför näsan på en tjej med en väst som det stod “skidcoach” på. Herrejävlar.

Mitt i den där vurpan tänkte jag att det allra minst farliga är ju att åka skidor som skidor ska åkas och så klev jag i spåret igen, slappnade av, böjde på benen, stoppade bak stavarna sådär som man gör och susade nedför resten av backen. Nere på platten fick jag till ganska fin åkning och så bestämde jag mig för att faktiskt ge mig på andra halvan av elljusspåret också trots att det är en lång backe nedför där också. Det är förresten så det funkar hos oss, det går väldigt upp eller väldigt ned.

Sedan fick jag till lite flyt i åkningen men det vände sig fullständigt när det visade sig ligga en hundskit i en kurva. DÖD åt den hundägaren som inte plockat upp – hen kan aldrig ha varit på smällen. Fick stanna och ägna mig ett slag åt att göra kräkasljud och samla ihop mig innan jag kunde fortsätta, ungefär som när det skulle cyklas i vecka 10. De efterföljande varven gjorde jag mitt yttersta för att swischa förbi den där lilla bruna högen med ögonen riktade åt andra hållet.

Sedan höll jag på sådär. Åkte lite, hittade flytet och fick sedan stanna och kliva ur spåret för ägna mig åt att göra kräkasljud. Jag lyckades lösa både skarpa vänsterkurvan och långa nedförsbacken på nästkommande varv och kände mig nöjd trots att foten ömmade.

Det gick inte fort, det blev många stopp men ändå – att jag tog mig ut i spåret kändes så himla härligt. Mammas skidor funkade fastän jag redan gått upp tre kilo i vikt, var lite orolig för spannet men det gick. De var inte lika bra som skidorna jag provade i Åre men ändå – vallningsfritt, vilken frihet. Strava stannade på ganska exakt tio kilometer och med tanke på hur lite jag åkt de senaste åren tycker jag att min teknik faktiskt är ganska hyfsad och det är ju en skön känsla. 10 kilometer längd in på kontot en skidfattig vinter – hur bra som helst!