Störst av allt är kärleken. Och långsammast och sorgligast av allt är livets sista dagar. Och kontrasterna tynger mig så jag inte finner ord. Ett nytt liv som växer när ett annat liv är på väg att slockna. Fåglarna sjöng om vår i morse när jag log mellan tårar jag försökt hålla tillbaka länge. Gårdagens fokus på hur jag får kämpa med förändringarna min kropp går igenom är idag så oerhört irrelevanta för idag började livets sista dagar för en av de människor jag älskar allra mest av allt i världen.
Och jag visste att det skulle komma och jag försökte stålsätta mig och förbereda mig för att hantera sorgen. Mot sorg kan man inte stålsätta sig. Den måste man igenom. Om kärleken är det största av allt är nog sorg det tyngsta.
0
3 kommentarer
JB
17 februari, 2017 at 17:31Ojoj vilken känslomässig bergodalbana du går igenom. Jag gissar att det har med Pettsson att göra. Känner starkt med dej.
Mats
18 februari, 2017 at 04:57Tur du är stark och du har J så allt kommer att ordna sig. Känner igen mig i dina känslor och är tacksam för att vara emotionell och öppen, det är ok att gråta i lycka och i sorg, att vara liten och behöva någon som håller om en, det är ok att känna miljoners olika känslor… det bevisar bara att livet spirar inom oss och fyller framtiden med hopp!
Men lita på att jag förstår att det är tungt ibland men det blir bättre. Alltid!
Tänk oxå på att vi e många som gärna skickar en kram till dig när de behövs!!!!
Clara Edvinsson
18 februari, 2017 at 19:49Kram <3