Jag skulle vilja berätta för er. Fast jag vet inte hur. Hur hittar jag orden som gör honom rättvisa?
Han tyckte att Vätternrundan var bäst när den gick åt andra hållet, min morfar. Han var vår familjs allra första generation cyklist runt sjön. Nu är vi tre, och kanske är den fjärde på väg, och det gör så innerligt ont i mitt hjärta att de aldrig får ses.
Han var en finurlig morfar med ett alldeles särskilt sätt att glittra med ögonen när han skojade. Och skojade, det gjorde han – och så tyckte han att det var roligt att det tog en stund innan man förstod hur han klurat ut sitt skämt. Men man såg när han hade något på gång, för då kom den där glimten i ögat som var så typisk för min morfar.
Han var så många saker min morfar. Han kunde så mycket. Hans hantverksskicklighet visste liksom inga gränser, det fanns inget min morfar som var möbelsnickare inte kunde laga, specialbygga eller liksom trolla fram från ingenting.
Min morfar var aktiv. Han cyklade. Han gick på långa strövtåg i skogen. Plockade hallon, lingon och blåbär. Han sprang och åkte skidor. Mormor har berättat att han dessutom var den stiligaste mc-knutten i hela bygden när han var ung och jag har sett det på bild och är beredd att hålla med. De där två förresten, min mormor och min morfar, de var gifta i över sextio år och ändå var de liksom alldeles som nykära ända till slutet. Den vackraste kärlekssagan någonsin.
Han läste böcker och hade alltid ett korsord igång. Han gick upp tidigt om morgonen och bakade bröd. Han odlade potatis och grönsaker. Han hade rosenrabatter och blomsterland. Han älskade att arbeta med sin trädgård och den var så väldigt vacker och välskött. Den vackraste platsen man kan tänka sig. Ringblommor, astrar, riddarsporrar och pioner. Gula, röda och vita rosor som doftade ljuvligt. Kärleksört och lavendel. Löjtnanshjärta och äppelträd. Syren, vinbärsbuskar, krusbär och en liten bergsknalle där ängsblommorna fick växa fritt. Mandelblom, gullviva, ingen kattfot förutom grannkattens fot, men mängder av blå viol.
Han tog mig med på långa promenader och äventyr på platser alldeles här där vi bor nu, och emellanåt känner jag plötsligt igen mig någonstans jag trodde att jag aldrig varit, för där har jag gått med morfar. Som just här nere vid ån vid vårt hus. Vi gick nedåt på visningen och jag trodde att jag aldrig gått där innan och så kommer vi fram till en en sådan där plats där jag varit med honom på äventyr. Magiskt ändå, morfarsminnen överallt.
Igår satt jag en lång stund alldeles ensam med morfar och pratade med honom och höll om honom och det är jag så glad för. Visserligen kunde man lika gärna vara tyst i morfars sällskap om man ville det men igår hade jag saker jag ville passa på att säga honom och jag hoppas han hörde mig. I morse somnade han in och samtidigt som jag går alldeles sönder av sorg är jag liksom tacksam över att det var dags. För tyngre än vår sorg är att bära har det varit att se hans sorg de månader han levt utan sin älskade hustru.
Nu är de tillsammans i sin himmel, min mormor och min morfar och jag är evigt tacksam för allt de gett mig, för all gränslös kärlek jag har fått, för all tid och allt tålamod och all kunskap.
10 comments
Så fint skrivet, känner igen mycket av min egen morfar i det du skriver. Beklagar din sorg.
Vilken vacker, finstämd och sorglig hyllning av din morfar. Det är tungt när en närstående går bort. Min farfar gick bort ett par månader innan tvillingarna föddes. Han hade cancer och vi visste att det bara var en tidsfråga. Han var djupt religiös och bland det sista han sa innan han stängde ögonen för sista gången var att han såg fram mot att få träffa sin son på andra sidan och hur fiffigt vår herre har inrättat livet på jorden så att när en familjemedlem lämnar jordelivet så kommer det strax två nya. Jag är inte religiös men hans ord och hans syn på döden gav på något sätt tröst i sorgen. Det är snart 22 år sedan men hans ord sitter ristade i ryggmärgen och poppar upp lite då och då.
Så vackert skrivet om en vacker människa! Beklagar förlusten och tänker på dig. Kram!
Otroligt fina ord, Kram!
Så fint beskrivet. Idag är det en vecka sedan min egen älskade Far somnade in. Det är minnena som bär mig, oss, genom det svåra – genom att lyfta fram allt det fina kommer de vi älskar mest att leva vidare.
Vilken vacker beskrivning. Vilken vacker kärlekssaga. Det är ju fint på något sätt, när par som levt tillsammans så länge somnar in med kort mellanrum. Som om de är menade att fortsätta vara tillsammans.
Blir så rörd och berörd av din text. Har också suttit vid en sängkant, kramat om och fått sagt det där viktiga. En av de finaste och absolut svåraste stunderna i mitt liv.
Stor kram till dig <3
<3
En fantastisk text av dig! Jag beklagar förlusten! 🙁