Om att vilja berätta Vätternhistorierna som inte är mina

Det finns en liten kreativ plats i min hjärna jag inte själv bestämmer över. Den lever sitt eget liv och funderar alltid intensivt över hur den ska formulera något den snöat in på i text. Den får för sig att någonting absolut måste berättas fastän den inte riktigt vet hur och så går den och processar det dag efter dag. Vecka efter vecka. Ibland i månader. Och så – till slut, så kommer det. Den har alltid tonen klar för sig från början men det andra tar lite tid. Formuleringarna, orden som beskriver känslorna, meningarna – infallsvinkeln, allt det där måste liksom stötas och blötas ifred på den där platsen i mitt huvud – tills det är klart och bara ramlar ur mig och ned på tangentbordet. Ibland blir det blogg, ibland blir det text för att jag själv behövde sätta ord på något.

Ganska länge har den där delen av min hjärna stött och blött om jag inte ska ta och försöka berätta om morfar och Vätternrundan. Berätta om det mäktiga i att vara tredje generationens cyklist och om det där pigga och glittriga i morfars ögon när han pratade om att cykla runt pölen. Om hur han gick upp tidigt om lördagsmorgonen för att träna innan frukost. Visa hans fina cykel och plaketter och tidningsurklippen mormor sparat. Berätta Vätternhistorierna som inte är mina fastän min älskade morfar inte finns kvar och kan berätta dem själv. Och förstås – berätta om mitt finaste minne från min Vätternrunda 2012. Det är ju det enklaste, för jag skrev ned det i min race report från Vätternrundan 2012:

“Äpplet faller inte så värst långt trots allt och i Ånaryd stod morfar med förväntansfull blick och det värmde i hela själen att se det stora leendet som spred sig i hans ansikte när vi körde förbi. Jag låg ganska långt fram i lagtempot då och kunde vinka – och hann snegla en millisekund upp mot morfars hus där flaggan var hissad och mormor stod på balkongen och viftade med en kökshanduk.”

När jag började fundera levde han fortfarande, min kära morfar och det grämer mig till förbannelse att jag inte pratade mer Vättern med honom då. Liksom om allt annat – miljoner saker jag skulle viljat prata med morfar om blev aldrig av. Men sådär är det väl med sorg, man går resten av sitt liv och önskar att man hunnit prata om allt och lite till.

Vet ni jag ska visa er morfars cykel och medaljer. Jag ska visa er bilder på min stilige morfar i cykelkeps och jag skriva några inlägg för att berätta det jag minns att han berättat för mig – det är ju ändå Vätternrundatider nu och det får bli som en liten hyllning till min morfar och något jag vet att han tyckte var väldigt roligt.