Sådana här inlägg skriver man mest för sin egen skull. Men om ni vill är det varsågoda och läs. 51 tjejer, 51 versioner av Vätternrundan även om vi gjorde den tillsammans – det här är min version! [Plats för trumvirvel]
Sov för ovanlighetens skull gott hela natten, vaknade bara till en gång när Björn som stod för inkvartering pysslade med att komma iväg till sin start vid tretiden, konstaterade att regnet slog mot rutan och led lite med honom och somnade sedan om. Sover sällan bra innan lopp – skön känsla att få göra det, särskilt inför Vätternpremiären.
Som grädde på moset fick jag i mig frukost. Jodå, jag fick i mig frukost, det händer ju sällan att maten smakar bra i kombination med att jag är nervös. Rullade mätt och nervös till startområdet genom regniga villakvarter och mötte trötta människor med ihåliga blickar som långsamt cyklade hemåt från målgång. Visste via twitter att många hade brutit på grund av kyla och oväder – och det syntes på cyklisterna jag mötte att rundan påfrestat. Kändes oförskämt att cykla åt andra hållet och vara pigg, glad och förväntansfull och med fickorna sprängfyllda med bars, gel, smågodis och kanelgifflar.
Konstaterade att jag hade mer kläder på mig än runt Siljan, trots tiotalet grader varmare, fick nerverna lugnade av fantastiska Lena K som promenerade bort mig till överdragsinlämningen där både regnjacka och underställströja fick stanna. Velade därefter omkring litegrann, pillade i mig lite mer smörgås, kramade lagkamrater och sprang och kissade. HUR många gånger kan man kissa under väntan på start? Hopplöst! Missade gruppfotot, kom springandes på slutet och försökte klämma in mig på en bild – vi får se om jag kom med på ett hörn.
Till slut rullade vi ut ur Motala. Camilla fick en rejäl pulshöjare några minuter innan start – en punktering i startfållan. Det löste sig i tid tills klockan pep 10.22 och vi fick köra iväg. Lugnt och fint till en början och när motorcykeln gasade på fräste vi iväg. Jag var spänd och nervös och det gick lite ryckigt. Det hade vi ju räknat med att det skulle göra dock, och trots att jag ansträngde mig för att minimera lucka framför mig gjorde ryckigheten att jag fick lite för långt till bakhjulet framför flera gånger och självförtroendet var i botten. Dock fanns orken, hade inga problem alls att hänga med – skönt!
Det var en härlig känsla att rulla från Ödeshög mot Gränna. Från Vida Vättern kändes det som ett bubblande och lyckligt “jag är ju hemma”! Tyvärr överskuggades en av att vi haft en krasch och jag saknade en del ryggar, och ingen visste hur illa det var, bara att de inte hade lämnats ensamma. Åsa skriver om kommunikationsmissen som uppstod på sin blogg.
Över kullerstenen i Gränna slogs jag av det fantastiska i att köra en Vätternrunda efter att ha vuxit upp som åskådare och anhörig till spektaklet. Som tonåring förstod jag inte helt tjusningen min mamma såg i att trampa runt sjön varje år. Äpplet faller inte så värst långt trots allt och i Ånaryd stod morfar med förväntansfull blick och det värmde i hela själen att se det stora leendet som spred sig i hans ansikte när vi körde förbi. Jag låg ganska långt fram i lagtempot då och kunde vinka – och hann snegla en millisekund upp mot morfars hus där flaggan var hissad och mormor stod på balkongen och viftade med en kökshanduk.
I Kaxholmsbacken stod min kära mamma, moster Elisabet, Lasse och fina kusinerna och hejade i kör och lyckobubblet spred sig i kroppen en gång till. Fantastiskt vad det betyder att familjen gått man ur huse bara för att se några sekunder av mig på cykel. Det är kärlek det, och jag hoppas mina lagkamrater också kände sig peppade! Lyckoruset höll i sig genom Jönköping, men när vi passerat Resecentrum och körde den lilla backen upp mot Filmstaden kom min första dipp. Var trött men kände att det var en sådan där tillfällig svacka som skulle gå över och fokuserade tankarna på att det närmade sig Bankerydsdepå. Fick lite pepp av Maria G och var övertygad om att jag skulle sitta med länge till. Siljan Runt gick ju – jag var inställd på att sitta i förstaklungan i åtminstonde 20 mil.
PMS-grät ett par tårar över värkande rygg i depån, men fick av mig armar och ben, drack, tryckte i mig en gel, mosade in en banan i munnen och bytte flaskor och blev ombedd att vara grindvakt. Det rullades toksnabbt ut ur depån, bananen sattes nästan i halsen och jag trodde jag skulle vara med – men det fanns inte pangpang nog att vara grindvakt. Hade jag fått sitta kvar i lagtempot hade det nog gått ett tag till men ta vind gick inte. Jag flög av och några med mig – gjorde ett idiotiskt försök att hinna jaga ifatt själv, gjorde av med onödig energi och fick finna mig i att vara avhängd. Som tur var i gott sällskap med härliga Jona, Unni & Sara. Ryggmuskulaturen i nedre delen av ryggen på vänster sida började krampa och benen kändes ganska rökta – det var verkligen jättedumt att försöka jaga ifatt på egen hand. Fick en ipren av Unni och fick ligga i svansen och vila med medvind i ryggen. Kärlek! Vi släppte in ett par grabbar i vårt lilla lagtempo och när min rygg till slut krampade ihop totalt (förbaskade j-la ryggmuskler, plats med er!) – såpass att jag fick stanna, stannade en av dem med mig. Bad honom åka – ville inte att han skulle tappa klungan för min skull men han stannade, höll min cykel när jag kröp ihop på asfalten och grät och stretchade och ville bryta. Var så besviken över att tappat – det gjorde ont i hjärtat att först se huvudklungan försvinna på platten efter Bankeryd och sedan behöva släppa det fina minilagtempot som blev kvar för att ryggen gjorde ont kändes uppgivet.
Mannen som stannade peppade mig att komma på cykeln igen. Tänkte att jag skulle åka med till nästa depå och där kanske han kunde hitta någon annan att köra med. Ryggen kändes uthärdlig efter att ha fått strecha och sträcka och räta upp, och han påminde mig om att det inte vore så kul att komma hem och berätta att man brutit när jag la fram min plan att bryta. Vi åkte lugnt och pratade, åt, han delade med sig av tidigare Vätternrundaerfarenheter och det började kännas som om Unnis ipren började verka.
Vi fick info om att det var en SubXX-klunga på gång bakom oss och slog av på tempot för att vänta in. Det där cykliga bubblet i magen började komma tillbaka – och när de kom ikapp blev jag så himla glad. Klungan var uppblandad med ett härligt gäng grabbar från Ride of Hope, bland annat Andy och Daniel – en fröjd att se SubXX-tjejer och vänner och jag hakade på med nyfunnen energi. Tyvärr gjorde inte min hjälte det – och jag fick dåligt samvete när jag upptäckte att han inte var med – kändes som jag lämnade en kär vän bakom. Cykel är så brutalt emellanåt, men jag fick möjlighet att säga tack och ge honom en kram i målfållan eftersom vi dröjde oss kvar där ett bra tag efter målgång. Skönt!
Det gick jämt och fint i det nya lagtempot. Självförtroendet som saknades ned till Jönköping infann sig plötsligt, blev glad att se många tjejer jag undrat över sedan kraschen, både Agneta och Eva hade gått i backen men var hela och friska och hade infon att en tredje tjej mådde bra men hade brutit. Skönt! Ryggen värkte men humöret var på topp. En sjungande Andy, peppiga och härliga Camilla och Monika, Eva med ett leende på läpparna och gladgula cykel, Lisa, Ingvild,och ett gäng tjejer till uppblandat med goa grabbar.
Satte i system att ställa mig upp varje jag låg sist och växlade för att gå upp i snabba ledet i lagtempot för att sträcka ut den krampande ryggen, det underlättade och lindrade lite. En nästan full sportdrycksflaska jag lämnade i Bankeryd blev ett lyckligt återseende i andra och sista depåstoppet där Marie & co servade med nya flaskor. Glad att ha sportdryck kvar och inte behöva köra sista milen på bara vatten! Pillade i mig kanelgifflar som smakade himmel efter alla gel och allt smågodis och tuggade i mig en extra gt-tablett i förebyggande syfte innan vi stack i väg igen.
Sista delen av Vätternrundan bjussade på alla väder och humör. Vi körde genom Karlsborg i spöregn, åska och solsken – samtidigt! Lagtempot flöt på fint utan incidenter och vi höll igen bra där det behövdes och kommunikationen satt fint och Monika peppade upp svansen så att alla hjälpte till gå runt och dra i den belgiska kedjan. Härlig, rolig känsla! Tyckte att de sista kuperade milen kändes läskiga – nedförsbacke och lagtempo är jag inte helt bekväm med, så rädd för att ramla – men grejade det. Toppar och dalar, en hemlig tår som byttes mot starka ben och ett leende- intressant hur det skiftar och varierar under så lång tid! Det där med ryggen måste lösas – det förtog en del av glädjen i cyklandet under de starka perioderna att det gjorde så j-la ont! Ytterligare ett fall för världens bästa sjukgymnast Tobbe som löser mina problem med bravur. Varenda gång! Knät som värkt och trilskats senaste veckan har dessutom pallat med 30 mil hur fint som helst. Är väldigt glad över det!
Att rulla in i SubXX-klunga på upplopppet var fantastiskt. Vi körde på 9.11 och jag är verkligen nöjd. På slutet kände jag mig emellanåt förvånansvärt stark – imponerar på mig själv och är imponerad av alla som peppat mig när jag inte känt mig stark.
Jag ska bli bättre på att våga hålla bakhjul i nedförsbackar – är alltid lite orolig för farten och vill inte krascha och då blir det lucka framför mig även när jag är pigg. Om jag håller mig fri från skador en vinter och kan ligga och mala distanspass istället för att alternativträna (givetvis i kombination med prehab) kan jag nog köra på 8.30 om ett år. Eh, jo – jag är nog fast i Vätternträsket. Det måste väl ändå vara så att jag har det i blodet – nu är jag ju tredje generationen Vätternåkare i familjen – och min morfar är stoltast i världen.
Kika gärna in på Christer Hedbergs hemsida – han har tagit så fantastiskt bra bilder på oss. Hade svårt att låta bli att tänka på motorcykeln i början men efter ett tag gick det bra – och det blev inget vinkande till fotografen!
10 comments
Fantastiskt trevlig läsning.
Jag skulle med glädje länka till den fån hemsidan om det är ok med dig?
/Martin, content manager på Vätternrundan
Blev min frukostläsning, mycket fint! Strongt att du tog dig upp ur svackan hoppas det stärker dig! 🙂
Martin, du får mer än gärna länka!
The Schitz, kul! Hur känns det för dig – ska du åka igen? Jag är nog fast i Vätternrundan på riktigt nu 🙂
Grymt bra kämpat Elna samt alla övriga tjejer! Jag hade förmånen att cykla med dig och alla ni fantastiskt duktiga tjejer i SUBxx-gänget. Det syntes inte på dig att du hade krämpor för du var ju med och drog hela tiden! Underbart att vi kunde bilda en så pass mixad och harmonisk kedja som höll ihop hela vägen hem efter depåstoppet i Fagerhult. Att vi sen missade att komma under 9 timmar med ett fåtal minuter känns helt oväsentligt… -Utan er hade det tagit ännu längre tid och vi hade säkert inte haft lika trevligt!
Kram på er alla SUBxx-tjejer! Underbart att få cykla med ett sånt härligt gäng under en Vätternrunda, repris tack!!!
Ernst Runge, Vallentuna CK