Jag ville inte att den här dagen skulle komma. Jag har försökt låtsas att den inte skulle göra det. Att det inte har hänt. Att det inte var på riktigt. För hur kan det få vara på riktigt att en morfar inte längre finns? Hur är det möjligt att någon kan efterlämna en sådan känsla av tomhet och sorg?
Först kände jag lättnad. Äntligen fick morfar fara till sin himmel där mormor väntade på honom. Äntligen slapp han vara skruttig och gammal och full av hjärtesorg.
Sedan kände jag mig tom. Så tom att jag knappt gråtit. Så tom att jag knappt funnit ord nog att göra honom rättvisa. Hur kan det vara möjligt att jag ska leva resten av mitt liv utan min finurliga morfar och utan min mormor med det största av hjärtan? Hur kan det vara möjligt att vi aldrig ska sitta ned tillsammans igen vid köksbordet i Ånaryd och prata om livet och världen och nu och då? Aldrig mer fika morfarsbröd med saltrulle och dricka svartvinbärste och mumsa mormorsbullar gjorda på mandelmjölk och skratta tillsammans?
Jag vill inte tro att det är på riktigt men det är det ju. Idag är en dag för det tyngsta av farväl jag någonsin tagit för idag ska vi begrava min morfar och ta de allra finaste minnena och se till att de för all framtid finns med i hjärtat.
3 comments
Tungt. Snacka om känslomässig bergodalbana.
Beklagar. 🙁 Jag kommer ihåg hur det var när min egen morfar gick samma väg. Det går fortfarande, 13 år senare, inte en vecka utan att jag på något sätt tänker på honom. Å andra sidan är det ju en komplimang till de band vi hade. Den gamla klyschan “Saknad, aldrig glömd.” stämmer ganska bra.