Om att förlora en mormor med det största av hjärtan

Min mormor somnade in den vackraste och varmaste av septemberdagar. Hon hade haft som ett lugn över sig hela dagen och min mamma var hos henne när hon tog sitt sista andetag. Det är märkligt, för det var som att jag kände det, men jag försökte skaka av mig känslan. Det gick inte och till slut ringde jag mamma. Hon svarade inte. Jag skickade ett meddelande till min moster men fick inget svar där heller och då visste jag innerst inne att vi inte längre hade mormor hos oss, men jag sköt känslan ifrån mig på nytt.

Tårarna kom när mamma svängde in på vår uppfart. J och jag skulle gått på sockenvandring med hembygdsföreningen om kvällen men jag kom hem lite sent och han undvek alla intentioner att skynda sig iväg och när vi satt i uterummet och åt och jag såg mammas bil svänga in på uppfarten brast det. Jag tittade på J och undrade om han visste något som ingen berättat för mig ännu och han nickade och tog min hand och höll den hårt.

Och jag grät och jag tyckte det var så oerhört overkligt och märkligt att den till slut kommit, dagen då vi skulle förlora en mormor med det största av hjärtan. En mormor som betytt så oerhört mycket för mig. Som tillsammans med morfar varit min fasta punkt genom hela livet. Som alltid varit den som jag först berättat allt stort och bra för. Som alltid älskat mig och sina andra barnbarn så gränslöst och kravlöst och innerligt att det inte finns ord att förklara just den kärleken. Som delat min glädje och min sorg oavsett hur stor eller liten.

Kvällen kom och i den rosa skymningen åkte vi till pappa. Och sedan till min bror. Och när vi åkte hem lös septembermånen stor och klar och jag tänkte att just det här septemberdygnet varit alldeles precis lika vackert som min älskade mormor och långt fram på natten när J sov och jag borrade ner ansiktet i pälsen på katten och grät och grät och grät var det som att jag kunde höra hennes röst i mitt minne. “Var inte ledsen, Elnastumpan, du ska inte vara ledsen”.