Om sorgen.

Sorgen river och sliter i mig. Ibland hetsigt och intensivt, sådär så tårarna rinner och varje andetag känns tungt. Ibland avvaktande, liksom lurande under ytan medans livet bara fortsätter hända samtidigt som jag försöker spela med. Jag försöker förstå hur det kan vara möjligt att hon är borta, vår mormor. Ena stunden känns det overkligt och nästa sköljer insikten över mig med full kraft och det gör så galet ont.

Jag är så innerligt tacksam att jag fick ha min mormor i trettiofem år, så innerligt glad över alla fina stunder jag har i minnesbanken men så innerligt förkrossad över att jag aldrig någonsin kommer att få träffa henne igen. Just nu är en tid i livet som jag så sett fram att dela med min mormor och jag trodde vi skulle få ha henne hos oss ett tag till.

Alla sörjer olika. Jag gråter. Jag vrider ut och in på känslorna. Och jag gör allra helst just samma som jag gör när jag är glad: cyklar mig tröttare än tröttast eller vandrar i skog och mark. När jag skriver det här är det sen kväll och jag sitter på en säng i ett hotellrum i Kista där jag är med jobbet. Jag lyssnar på ventilationsbrus och stadsljud och längtar hem till stillheten i natten på Kvarnskogen.

Jag hade förresten tänkt att det här blogginlägget skulle bli något helt annat. Highlighta lite lycka och att vi har det väldigt bra på så många vis och berätta om att vi ska till Öland och cykla distans i motvind till helgen. Men äsch. Jag är bara ledsen, det får vara bra med det.