Jag sprang ett varv runt Munksjön igår på lunchen. Det är strax över fem kilometer och jag lyckades få till en riktigt bra tejpning på min trasiga sena så jag kunde springa hela vägen utan ett enda stopp. Det tog fortfarande ungefär lika lång tid som jag back in running days kunde springa en mil på, men det gör liksom inget, jag är så glad att jag kan springa långsamt och jag har bestämt mig för att springa ett par gånger i veckan genom hela hösten och vintern. Två femkilometare i veckan är mitt mål, ett lite lagom mål känns det som.
En sak som störde min löpning väldigt mycket igår var att jag inte hade någon musik. Min telefon har haft dödsryck för sig ett längre tag och betett sig konstigt i kombination med extremt kort batteritid – värdelöst när man vill träna med Strava och spela musik via blåtand, och idag kom sista rycket när ljudet slutade att fungera.
Så jag sprang utan min älskade träningslista. Utan de där grymma trådlösa lurarna från Miiego som jag fått låna ett tag men tyvärr inte hunnit använda så mycket eftersom jag knappt sprungit, än mindre varit på gymmet. Och jag tänkte tusen gånger på hur mycket det låter i stan, ljud som jag stänger ute i vanliga fall. Bilar som gasar och bromsar och står på tomgång. Ljud från de stora byggena vid Munksjöstaden – rytmiskt dunkande från pålning i kombination med byggslammer. Någon som tutar. Slammer från restaurangerna. Människor som pratar och barn som skrattar. Naturliga ljud och onaturliga ljud huller om buller.
Jag tänkte att det är ju alla de där hullerombullerljuden som är citypulsen. Den där jag ville vara mitt i när jag var tjugonågonting och som jag nu, som trettionågonting bara vill bort ifrån, och om jag absolut måste träna i en stad vill jag stänga ute den med mina favoritträningslåtar. Sådetså.
Jag trivs bättre här, där jag kan lukta på…ehm…korna – jamen ni fattar ju. När batteritiden tar slut i den slitna gamla telefonen när man springer hemma på landet är råmande kor, egna pulsslag och rytmiska steg mot grusväg och stig det enda som hörs.
2 comments
Oj jag är helt tvärtom, får spunk av att springa på landet utan musik. Tycker naturen gör sig bäst till musik, precis som allt annat i livet egentligen. I stan finns det ju så många häftiga ljud att lyssna på! Å andra sidan så tränar jag väldigt sällan i stan så jag hinner inte lessna. Annat om man bodde mitt i nån storstad och tvingades springa igenom bullret varje dag…
Så himla fint ändå att alla människor är olika, vore ju för jäkla trist om alla gick igång på samma grejer!