Vecka 16 – om allt som är kärlek och pepp

Idag går vi in i gravidvecka 16. Det är häftigt hur det liksom tickar på och det oerhört skönt att det bara är en månad kvar till nästa viktiga delmål jag ställt in siktet på – halva graviditeten.

Det är en kamp. Jag får kämpa med många saker som jag inte väntat mig att jag skulle behöva kämpa med men den här veckan tänkte jag låta bli att skriva om dem. Den där förmågan jag har i vanliga fall, att hitta något fint och meningsfullt i varenda motgång – den måste fram nu, det är lång väg kvar till mål och det här är ju trots allt något av det finaste som hänt.

Under veckan som gått har min mage gått från att se ut som en vanlig tjockmage till en bebismage och efter att jag tog en bild på den och såg att den verkligen ser ut som en gravidmage har jag börjat tycka om den. Vi hade liksom fått för oss att det skulle dröja längre innan det syntes på mig men mina magrutor har förvandlats till en magbubbla.

En del grejer börjar bli bättre. Jag mår tillexempel inte lika illa, det är oerhört skönt. Jag har fortfarande ett stort och ständigt sug efter en laddning sushi och efter stora glas med iskallt vatten.

Vi har varit på inskrivning på BVC, jag har fått ett moderskapsintyg att skicka till försäkringskassan (jag har även slarvat bort moderskapsintyget, så jag har liksom inte fått någon ordningsam mammagen automatiskt – tur det finns en ordentlig pappa med i bilden).

Igårkväll innan jag somnade låg jag en lång stund och funderade på hur många coola grejer jag ändå gjort under sexton veckors graviditet. Jag har cyklat runt Vättern, jag har gått på topptur med snöskor, jag har åkt längdskidor, jag har åkt skidor utför, jag har kört snöskoter, kört MTB, promenerat, gått stavgångsintervaller i skidbacke, löptränat, gymmat, spinnat och gått på bodypump.

Kroppen fascinerar. Tänk vad den kan, att den blivit världens finaste fabrik helt plötsligt, att den producerar ett barn, det liksom kittlar i magen och pirrar i hjärtat att tänka på.

Tänk förresten, om inte någon inbiten landsvägsräv suttit på ett möte med en cykelklubb i Norrköping och berättat för mig att mtb inte är riktig cykel och fått mig att gå med i hemmaklubben IKHP istället – klubben som senare skickade mig på tävlingsledarutbildningen där vi först lärde känna varandra J och jag, tänk – då hade jag kanske inte suttit här i vårt torp på landet med en bebis i magen. Ödet alltså, hur fint. Och en IKHP-bebis, det är ju rackarns fint det med.

Många saker vecka 15 var fina. Jag började veckan med att sladda runt på MTB i snö, jag har fått till ett par fina promenader och jag har jobbat med att vända många av mina uppgivna och negativa tankar till det motsatta och lyckats med en del av det. Jag tog fredag med att fira en deal med en ny kund och ett samarbete kring graviditet och träning, samt diskutera fram med vännerna på Craft att vi kör på mediumtröja i en kul nyhet som släpps snart (jag brukar ha XS i cykeltröja). Och så har vi haft många fina samtal här hemma och gått så fina promenader ihop – det här med att vi ska bli föräldrar är en så fantastisk grej att dela.

Vecka 16 kommer att bli en känslornas vecka. Jag börjar den med lite materiell lycka – idag ska jag provköra min sprillans nya Scott Spark RC WC 900 – det blir härligt. Och så, på onsdag, ska min älskade morfar jordfästas bredvid mormor. Sorg å ena sidan, lättnad å andra – äntligen får de vara tillsammans i sin himmel.

Jag planerar ingenting i träningsväg, det får bli som det blir helt enkelt. Och kanske blir det vår och när det blir vår tycker jag alltid att allt känns enklare – troligtvis även att vara gravid.