Snöskor, Totthummeln & fika i världsklass

Tänk, det har redan gått en hel vecka sedan Jossan och jag stack iväg på ett magiskt bra äventyr i Åre. Förra söndagen kittade vi upp oss med snöskor, stavar och fika och gick på tur uppför Totthummeln. Och förstås – ned igen, och jag liksom njöt av varenda sekund av den där turen och att få vara ute på ett äventyr med en fin vän. Eller, ja – jag kanske inte riktigt njöt av vinden på toppen – jag trodde kinderna skulle frysa till is och ramla av ett tag, men det löste sig så fort vi hittade en fikaplats på läsidan.

Lager på lager istället för svettdöden i termobyxor

Innan jag gick ner till morgondragningarna med Influencers of Sweden på söndagen hade jag packat och gjort mig redo för att checka ut från Holiday Club och lagt fram riktigt varma kläder. Vi snackar vinterjacka och termobyxor och ett rejält lager underställ & tröjor under det. Som tur är kom det ett mess med klädtips från Jossan innan jag hunnit hoppa i termobyxorna. Hon föreslog att jag skulle ta mina Haglöfsbrallor med underställ under, och att jag skulle klä mig med möjlighet att ta av och på kläder vid olika tillfällen.

Så himla smart av henne, jag packade om ryggsäcken och valde bort termobyxorna, drog på mig Haglöfsbrallorna och kompletterade med termokjolen som kvalificerar som vinterns bästa plagg – och en tunnare jacka för just vägen upp. I ryggsäcken packade jag ner lite extra buff, varmare handskar, mössa och en dunjacka och lite frukt och nötter – alla dedär grejerna kom väl till hands på toppen. Hade jag försökt gå uppför berget i full termomundering hade jag dött svettdöden!

Min grymma vän & Totthummelspecialist, Jossan (ja, samma Jossan som jag brukar cykla med hemma i Huskvarna, hon har ju flyttat till Åre för att plugga event och hon trivs som fisken i vattnet, lätt att förstå!)

Kolla höjden på markeringarna – det var ganska djup snö när vi kom en bit upp!

Till topps på ett snötäcke i vintrigt vacker skog

Vi träffades nere i Åre efter att jag checkat ut och lämnat väskorna i bagagerummet och så gick tillsammans upp mot Totthummeln. Eller ja, innan vi möttes upp fick vi trassla lite för att hitta varandra eftersom jag gick vilse, mitt lokalsinne i bebyggt område är ju obefintligt, men när jag hitat rätt gick vi mot berget ihop. Jossan kan det där berget bra, hon och ett gäng kompisar brukar dra upp dit i gryningen och äta frukost i soluppgången och krydda det med magiska instagrambilder och jag var så himla glad att hon skulle visa mig ett av sina bästa Åreställen. Det kändes också skönt att hon var välbekant med berget och skogen – man ska ha respekt för vintriga berg man aldrig varit på tidigare, och nog för att jag är van vid att vandra i skog och mark, jag är inte van vid att vandra i jämtländsk skog med midjehöga snödrivor.

Vi följde vandringsleden uppför berget. Den första biten utan snöskor eftersom det kändes onödigt när snön inte var så djup. Efter ett tag blev det mer snö på stigarna och vi spände fast snöskorna på kängorna. Känslan av att plumsa fram, fast liksom ändå ovanpå snön uppför berget var så himla härlig. Skogen var sådär vintrigt tyst och snötyngd och sällskapet var ju enastående, jag är så glad att jag fick till tid med Jossan under Årevistelsen.

Vinterskog blir extra härlig när man kan ta sig fram överallt

Det är något speciellt med skog om vintern. Det är tyst och fridfullt och så himla vackert. Det är något extra speciellt att faktiskt kunna ta sig fram ungefär var som helst genom snödrivor, tack vare snöskorna gick det hur bra som helst att vandra framåt, tillochmed på ställen där stavarna sjönk igenom snön hela vägen ned till handtaget gick vi ovanpå snötäcket tack vare att snöskorna fördelar vikten på ett större område än om man bara har skor på sig.

Leden gick på tvären uppför berget, den nästan zickzackade sig uppför och här och var såg man spår efter offpiståkare som kört igenom skogen. Den sista delen av leden hade ingen använt på ett tag, snön var helt orörd uppför. Bitvis var det ganska utmanande att ta sig uppför och vi skrattade gott åt varandra när vi turades om att ramla omkull i snön på riktigt branta ställen. Att ha med sig stavar var en suverän idé överlag men där snön var riktigt djup sjönk de tokigt långt mer och bidrog möjligtvis till extra utmaning. På något ställe fick vi hålla i träd för att lyckas komma uppför branta partier – men det är ju liksom roligare när det är lite jobbigt och klurigt, eller hur?

Efter ungefär två tredjedelar möts man av den här härliga utsikten. Åresjön skymtar mellan trädtopparna, så himla fint!

Det var ganska svettigt att ta sig uppför, jag tror jag hade stor nytta av alla vinterträningens pass i Strutsabacken hemma – kroppen är van att gå uppför med bestämda steg. Kan ju dessutom skatta mig lycklig som har vänner som delar idén om att det är kul att göra saker som är jobbiga.

Den sista branta biten – med kängorna som stegjärn

Den allra sista biten upp mot toppen var tokigt brant. Faktiskt så brant att jag tänkte att det inte kunde vara vettigt att ge sig upp där men jag skakade bort nojigheten, om Jossan tyckte det var vettigt så är det förstås inga konstigheter, bara att ge sig upp. Jag vet inte om det var för att vi inte riktigt hade koll på tekniken men de sista branta metrarna var ganska hopplösa med snöskor, efter att ha kämpat med några misslyckade men mycket skrattiga försök att ta oss upp bestämde vi oss för att försöka utan snöskor och då gick det bra. Man fick liksom sparka in kängan lite i skaren på det tunna snötäcket som täckte de sista branta metrarna – då blev det lite som ett trappsteg som gick att kliva uppåt i. Kanske stegjärn hade varit bättre än snöskor när det var så jäkla brant, för brant var det – det kittlades i magen när jag vände mig om och tittade neråt.

Stegandes uppför sista biten mot toppen. För varje steg blev vinden mer påtaglig och än kallare och snön yrde runt i vindbyarna däruppe. 

Överdragskläder på och en magisk fika på läsidan av Totthummeln

På toppen höll vi på riktigt på att blåsa bort, jag skojar inte vad det blåste däruppe. Nästan så stavarna blåste iväg när man la ned dem på marken och snön som följde med vinden riktigt piskade kinderna. På mycket kort tid gick man från varm till kall och vi drog illa kvickt upp överdragskläder ur ryggsäckarna – tack och lov för överdragskläder. Varmare vantar, en buff till ansiktet, jag drog på en tjock mössa och så dunjackan över min tunnare jacka – hade frusit sönder mig om jag inte haft ett extra lager med mig.

Det blåste faktiskt så mycket att vi inte kunde fika på toppen, jag blev isande kall om händerna när jag skulle försöka få till några bilder på toppen och la snabbt undan kameran. Vi tog istället sikte på läsidan av berget, gick nedåt några meter i branten (vi snackar fortfarande att det kittlades i magen av hur brant det var) och hittade ett par små träd att kampera vid. Vi satte oss på snöskorna, Jossan langade fram fika och vi drack kaffe och åt nötter och energibars med vad som kan ha varit en av mina absolut bästa fikautsikter någonsin.

Termokjol är ett hett tips faktiskt, jag använder min massor och tydligen går den hem hos mina vänner också. Superbra förstärkningsplagg när det är kallt, både på topptur och till och från träningspass. 

Vet ni vad det är i den där termosen? Det är det godaste kaffe jag någonsin druckit, jisses vad det smakade bra med en kopp på den här platsen. Trodde nästan Jossan skojade när hon avslöjade att det var snabbkaffe i termosen, det smakade ju himmel.

Full snöskoplums nedför berget

Efter en magiskt vacker men ändå ganska effektiv fika var det full snöskoplums nedför. Vi behöll överdragskläderna på och det kändes gött, det blir ju inte jobbigt på samma vis som uppför backen. Vi tog en annan väg nedför berget, omväxling förnöjer. Ett gäng norrmän i kanindräkt kom åkandes på skidor mellan träden – en aning surrealistiskt och just då önskade jag att jag haft batteri i GoPron för det hade blivit ett himla kul klipp.

Det gick förstås fortare att gå nedför. Lite lustig känsla i början för det var som att man förväntade sig ett glid, som med skidor, varje gång man satte ned foten men snöskon har piggar under så att den ska stanna där man sätter ned den. Det gick att springa med skorna när man skulle ned, det var faktiskt riktigt roligt att sätta fart nedåt genom snön.

En perfekt avslutning på en underbar helg

När vi kom ut ur skogen, knäppte av oss snöskorna och började vandra ned mot Åre by var det bara ett par timmar kvar tills mitt tåg skulle rulla hemåt Småland igen. Vi lämnade av lite grejer hemma hos Jossan och drog till Åre crèperie för att fylla på energidepåerna med varsin galette med getost, nötter och honung innan jag skyndade till hotellet för att hinna ta en dusch och hämta mina väskor. En perfekt avslutning på en underbar helg och när jag satt på tåget med trötta ben kände jag mig så himla genomlycklig för just den där toppturen, vilken grej!