Löpning och konsekvens

Jag är uppvuxen med löpning. Hela min barndom ägnade jag åt att springa fel med orienteringskarta i näven och jag älskade det. Ja, för det mesta i alla fall. Att springa var enkelt och självklart att kul och jag tyckte det var konstigt att en del vuxna liksom inte kunde. De hade ont på ställen och de tejpade ihop sig med tjock vit sporttejp och använde olika knäskydd. De luktade liniment och diskuterade stretch och haltade envist fram i skogen. Men min mycket lilla barnhjärna undrade mest vad de gnällde om, hur svårt kunde det vara liksom? Det är ju bara att springa!

När jag skulle börja springa igen som vuxen upptäckte jag att det faktiskt kunde vara skitsvårt. Jag sprang ju precis som mitt sextonåriga jag skulle sprungit. Fort och långt. Men har man inte sprungit på många år går det ju åt helskotta om man gör det. Först var det benhinnor. Sedan var det någon skada från cyklingen. Sedan fick jag löparknä. Löparknä + smärtande benhinnor. Sedan drog jag sönder en sena i foten, ni vet den där gången för två år sedan i Hammarbybacken.

Rehab, rehab, rehab, rehab. Korta, korta, korta, korta rundor. Öka lite. Springa lite, gå lite, springa lite. Jamen ni fattar.

Och nu – äntligen, tre gånger i vinter har jag sprungit över 10k. En hel mil! Tre gånger!

Men – efter mängdökning och traillopp var det dags för löpning och konsekvens igen. Korta muskler stramar emellanåt så det trycker över knäskålen och det behövs massage och stretch lite både här och där.

Löpning medför alltid konsekvens men om jag kan vila bort en ansträngning efter en hel mil stig och grusväg på mindre än en vecka, då är jag faktiskt nöjd på riktigt, och att jag kan tejpa ihop min skada med kinesiotejp så det håller är en lättnad.

Tänk. Efter en herrans massa år kan jag nog kalla mig löpare igen. Och löpningen, den är ett fin sport att vänsterprassla med – jag gissar att jag kommer att hålla i den ända fram till våren då stigcykling i kortkort som vanligt blir min förstaprio.