Om nyfunnen och oväntad löplycka

Det är inte många kvinnor som kan springa efter sin förlossning på det vis jag har kunnat och under de fem månader som passerat har jag faktiskt skaffat mig en nygammal passion för löpning.

Det började med promenader. Korta promenader och enkla försök att röra på en kropp jag inte trivdes med och jag njöt så oerhört av att inte vara gravid längre, promenader som blev längre och längre och varje kilometer var lycka. Efter ett tag började jag springa lite försiktigt. Under raska promenader testade jag några löpsteg här och där och efter en positiv efterkontroll ökade jag litegrann. Det har känts bra hela tiden och jag har känt efter noga – man måste vara så himla försiktig med löpning efter förlossning för att inte få framfall och andra komplikationer och för mig har det känts bra.

Jag tänkte på det häromdagen när jag kollade Strava och konstaterade att rundan på fem kilometer som var min lååååånga promenad i höstas nu har blivit min korta löprunda och att jag mysjoggade mig igenom den, med bebis i chariot på en sisådär fyrtio minuter. Fem kilometer i snö med barnvagn på fyrtio minuter hörrni, jag har ju gått och blivit löpare – vilket fint komplement till cyklingen. Och epiduralskorna – de är redan utslitna minsann!