Det var den fjärde förlossningsdagen. Jag hade varit inskriven på förlossningen i över ett dygn, jag hade haft förvärkar i över tre dygn. Jag hade fått värkstillande och sömnmedel kvällen innan för att kunna vila för att ta mig igenom förlossningen. Kunde inte sova på grund av smärtan men värkarna avtog på morgonen och sedan fick vi jobba med att få igång dem igen men det ville sig inte riktigt fastän vi gick i varenda trappa på hela sjukhusområdet. Sammandragingarna blev inte tillräcklig täta. Ur min journal:
15.10 BM-anteckning. Har sammandragningar som upplevs smärtsamma. Spänd och rädd. Får hjälp med andningsteknik. Förbereder EDA.
15.53 Läkaranteckning. Om inte får värkar en timme efter amnotomi koppla dropp.
16.01 Förlossningsförlopp. Smärtlindring. Sufenta-Eda lägges, enl. pm.
Det låter inte så dramatiskt direkt. Men det var det, det var det mest dramatiska och omtumlande jag varit med om. Jag som inte var det minsta rädd för förlossningsmärtorna innan var helt slutkörd av all smärta innan det ens börjat på riktigt. INGET blev som jag ville. Inget. Och jag var så trött att jag frossade och grät och då var den aktiva fasen inte ens igång ännu. Och så låg jag där, på sidan, hjälplös som ett vårdpaket, med tårarna rinnandes, absolut livrädd, kramandes Jimmys starka, trygga hand så hårt att jag minns att jag tänkte att han skulle vara helt öm i den efteråt.
Jag kunde inte ens andas rätt. Jimmy fick andas med mig varenda krystvärk. Varenda värk. Bara när han andades precis som jag skulle kunde jag tygla paniken och andas rätt. Det var som att det inte var på riktigt att jag var så lost.
Vi kan inte dra dig igenom det här utan smärtlindring sa den kloka barnmorskan och beställde narkosläkare. Hon var cool, narkosläkaren. Ung och jäkligt säker på vad hon gjorde. Minns att jag imponerades av hennes sätt att vara, men man måste nog vara sådär om man ska sätta nålar i folks ryggrad. Minns att jag var oerhört rädd – den där epiduralen, den skulle jag ju inte ta. Inte, inte, inte epidural. Jag skulle ju vara stark och cool och grymt bra på att hantera smärtan. Men smärtan finns inte på min skala ett till tio. Smärtan är mer som tiotusen.
Kall descinfektionsvätska mot ryggen. Tårar längs med kinderna. Avvaktan, efter nästa värk sätts sticket och då måste jag vara blick stilla. Jag är livrädd. Inte stark. Inte cool. Inte bra på att hantera. Hade jag kunnat banga där och då hade jag gjort det tusen gånger om.
Och så kommer sticket. Och jag tänker strax innan att om jag klarar det, om jag ligger helt blick stilla ska jag skämma bort mina fötter när allt är över. Pedikyr tänker jag. Mina fötter är torra och trötta, naglarna har avskavt lack – men med vecka 42-mage når man knappt ned till knäna så jag har inte orkat pyssla om dem. Men om det här går vägen – då ska jag göra det, jag ska skämma bort fötterna massor. Konstig grej att fundera på mitt i en förlossning.
Det gick vägen. Och timmen som passerade efter epiduralen, när bedövningen kickat in, det var den enda trevliga timmen av min förlossning. Det tog udden av smärtan så jag förstod vad jag skulle göra och jag var närvarande och där. Det varade inte så länge – i takt med att de vred på oxytocininfusionen för att sätta igång mig ordentligt ökade kaoset och känslan av hjälplöshet och den stora tröttheten – jag var knappt där, jag visste knappt att jag födde barn. Jag bad gång på gång om en paus, om att få slippa, om att få hjälp ut ur det onda. Vad som hände? Man kan inte smita – jag bad om flyktväg och såg istället med skräck hur de tryckte på plusknappen på värkdroppet.
Jag frossade av trötthet mellan värkarna. Jag låg på sidan och lyckades inte kommunicera hur mycket jag avskydde att ligga så – jag ville stå eller ligga på rygg, den där sidopositionen ökade min hjälplöshet så. Jag höll emot när de bad mig slappna av, jag önskade livet ur mig själv varendaste krystvärk och jag förstod inte varför de plötsligt började knäppa upp min skjorta och ta av mig bh:n. Att vi födde barn hade jag liksom knappt en aning om längre.
00.24 Noteras i journalen att det föds en flicka. Hon var medtagen och andades inte ut förrän efter en hel minut efter att hon kom ut och jag minns att det var den längsta minuten i mitt liv. Jag förstod vad som hände fastän jag inte såg det, jag förstod att de masserade mitt barn och jag förstod att det var otäckt att hon var tyst. Hennes allra första ljud minns jag klart – det första lilla lätet som följdes av det ljuvigaste skrik någonsin, det minns jag klart, men resten av det som hände där är så suddigt. Jag syddes ihop och på mitt bröst låg den lilla människan som vi längtat efter så länge och hon var vår Lovis. Jag minns knappt hur det var när hon låg där men jag minns hur jag några timmar senare sitter i ett rum på BB och inte kan sova fastän jag varit vaken i flera dygn – för i ett babynest i en säng vid fotänden ligger den finaste flickan i hela världen och jag sitter böjd över henne och lyssnar på hennes andetag.
Det där med pedikyren glömde jag bort tills ett par-tre veckor senare när jag hittade ett par fina skor på rea. Och då tänkte jag – att istället för epiduralpedikyr ska jag skämma bort mig med nya terränglöparskor och så slog jag till. Knalligt, härligt och peppigt ceriserosa med smidig snörning och bra grepp under sulan – jag har minsann nya epiduralskor jag, pilutta.
Och hur mycket jag än tar i när jag tränar i mina epiduralskor kommer det aldrig att vara ens i närheten av så smärtsamt och jobbigt som krystvärkarna. Fy för krystvärkar. Älsk på att försiktigt ta sina första löpsteg post partum med barn i löpvagn och nya fina skor på fötterna.
Förresten. Det var värt det. Jag födde vårt cykelfrö.
Det var värt varenda gravidkrämpa, det var värt varenda vansinnig krystvärk.
Förresten igen. Epidural. Himmel! Internet säger att det ökar risken att spricka. Jag säger att jag inte hade fixat en förlossning utan det och är glad att jag tog det till slut.
8 comments
Så befriande att läsa en beskrivning av en förlossning som inte bara handlar om rosa moln och fluff. Dom skorna har du givetvis förtjänat till fullo och nu har du dessutom en mycket speciell relation till dom skorna. Dom kanske kommer att sparas när dom är utslitna.
När jag kommer till avsnittet i din text om att ditt frö inte andades ut som hon skulle får jag flashbacks till min yngsta dotters förlossning och jag får en klump i halsen och tårarna tränger upp i ögonvrårna. Jag fick aldrig veta om hon andades, plötsligt under förlossningen så upphör hjärtljuden från monitorn och det blir en jävla fart på personalen. Fosterhinnan punkteras och ut kommer barnet med en jävla fart och klämma, klipp och filt och plötsligt är barn och sköterska ute ur rummet och borta. Tittar ut i korridoren undrandes vad som hände och ser blodet som flyter som en bred flod (flod är nog att ta i, det skvätte lite när dom sprang. men i mina ögon var et en flod) från vårt rum till ett annat rum längre ner i korridoren. Sakta går det upp för mej att det är min dotters blod. Skylten utanför det andra rummet säger “Återupplivningsrum”. Senare får jag veta att klämman till naveln lossnade men det var så bråttom att dom inte hann stanna och sätta dit den igen, där av blodfloden. Inne i det andra rummet fick dom igång hjärtat och hon fick syrgas och övervakades med en massa teknisk utrustning under några timmar. Allt gick bra, hon fick inga men. Sjukvården i detta land är fantastisk.
Men jag fick ett ärr i själen som skaver fortfarande efter mer än 22 år.
Herregud, vilken hemsk upplevelse, blir liksom helt skakis när jag läser. Vilken lättnad att hon klarade sig. KRAM <3
Som sagt, sjukvården i vårt land är fantastisk. Det var säker aldrig någon fara på taket, det vara bara för mej som det blev ett trauma. Sånt här händer säker lite då och då och förlossningsvården har rutiner för det. Men hade vi levt för 100 år sedan så hade varken dotter eller hustru överlevt.
Himla fint, hejja dig så mycket! <3
❤️
Varje förlossning är unik. Men jag känner igen mig. Känslorna. Maktlösheten. Tröttheten. Tacksamheten till epiduralen. Och känslan av att det var värt varenda slitsam sekund! Skorna är du värd tusentals gånger om. Pedikyren också!!!
❤️
Tack för att du delat med dig Elna! Det är av nån konstig anledning trösterikt att läsa hur andra gått igenom liknande helvete. Så sjukt bra kämpat och överlevt!
En förlossning (med latensfas från bortom helvetet) kan jag inte jämföra med en maraton, utan med ett totalt endorfinbefriat ultralopp, på asfalt, genom ett öde industriområde, sent en läskig kväll. Och gång på gång en med trytande krafter släpar sig till en kontroll och tror en kommit en bra bit på vägen, få du höra att du bara tagit dig 1km. Jag gav själv upp efter 76 vakna timmar (kemisk sömn med sprutor och tabletter borträknad) av täta ineffektiva värkar, smärtfrossa, -kräkningar osv, och fick ett snitt. Barnet föddes nån månad innan ditt cykelfrö 2017, 14d efter BP. Ska nu inom kort framtid utsätta mig för en till förlossning, men denna gång rustar jag för krig, inte för en fjuttig mara.
Hoppas du har fått hjälp med att bearbeta din förlossning, stjärnorna vet att det behövs, och mår bra i det som hände!