Något av det finaste man kan ge sig själv är en utmaning som man klarar av. Som kräver lite extra av pannbenet men som är fullt görbar. En sådan där som man kan ge sig sjutton på att klara av för att några veckor senare fira med sig själv att den faktiskt är avklarad. Eller – som i mitt fall, pågående och med mycket väl godkänt genomförd de första veckorna.
Jag bestämde mig för en sorts strike, du vet en sådan där grej som man gör varje dag. Jag har ju en yoga-strike igång, minst fem minuter yoga varje dag sedan över trehundra dagar tillbaka, men den ger mig inte tillräckligt med vardagsmotion så jag skapade en ny utmaning till mig själv.
Det blev en hämta och lämna på föris i löpskor-strike. Jag bestämde mig för att utmana mig med att göra alla mina hämtningar och lämningar i löpskor. Alla. Lovis är på föris fyra dagar i veckan, jag lämnar två av dem och hämtar två eller tre, det varierar lite. En tur och retur till Ånaryd där föris ligger blir exakt fem kilomter om jag springer ned till ån och vänder när jag kommer hem.
Nu har det gått fyra veckor och jag har fixat det. En av veckorna var Lovis och Jimmy hemma eftersom de var krassliga, men samtliga tre veckor Lovis har gått på förskolan har jag sprungit med henne i löpvagn istället för att ta cykel eller bil.
Morgon är ju inte min grej och det har varit en kamp vissa mornar – att dra på sig löpkläder, reflexväst och stressa iväg till förskolan i mörkret oavsett väder har förstås tagit emot. Att dra iväg före frukost i ett tempo som är lite högre än bekvämt eftersom jag alltid är lite, lite försenad är en chock för kroppen. Men den vaknar – och hela dagen blir så mycket bättre när jag chockar igång kroppen sådär. De dagar jag inte gjort det har jag saknat det.
Det är sällan jag känner mig nöjd med något men den här vanan, den här variationen av run strike – den är jag nöjd med. Jag klarar det galant. Jag tycker om det. Jag kommer att fortsätta att göra det. Jag tycker att det räknas som en strike eftersom det är alla mina hämtningar och lämningar, trots att det inte är varje dag. Och den känns så viktig och bra för jag räknar den inte som träning utan som vardagsmotion – en oerhört viktig sak när man har ett stillasittande jobb.
Vet du vad? Jag skulle vilja utmana dig till en strike. En varje-dag-strike eller en varje-gång-strike. Kanske en varje-lördags-strike eller en varje-tisdag-och-torsdag-strike. Spring. Yoga. Kör zwift. Börja med december ut och se om det gör skillnad på din må-bra-status. Och det får inte vara något som du måste, det ska vara något som du vill, något som passar in på den bild av dig själv du vill ha.
9 comments
Härligt jobbat och det krävs ju pannben för både små och stora projekt. Det är ju så enkelt att hoppa över. Men det är ju så enkelt att bara göra det också!
Kör Runstreak själv och om någon i mitten på maj, när jag varit igång bara några veckor, sagt att jag skulle gjort dag 218 på rad med löpning i början av december hade jag nog bara skrattat…
…och jag måste bara tillägga en sak. För är det något som jag har lärt mig under de här månaderna så är det att det ibland räcker med ett enkelt och lättsamt pass. Allt måste inte vara världsmästartempo eller toppklass precis varje gång.
Nej, det finns det dessutom vetenskapliga bevis för – kör man alltid världsmästartempo håller man inte!
Så bra Elna! Bara det att komma i väg så tidigt på morgonen! Jag kör en promenastriketyp. Jag ska ut varje dag när jag jobbar, antingen på lunchen eller vid halvtiorasten. För att bryta stillasittandet som blivit större i och med hemmajobb. Än så länge går det bra. För se när det blir svinkallt ute.
Promenad är så himla bra, jag är sämst på att ta mig ut och promenera kontorstid såhär års, det skulle jag verkligen behöva för dagsljusets skull. Håll i den striken, den är grym!
Bra jobbat, så skönt när man klarar av en utmaning!
Tack! Ja, skönt är det verkligen!
Härligt! Dessutom är det ju extremt bra för miljön. (Att inte ta bilen alltså). Så två bra saker i ett; -Folkhälsa, -Miljö 🙂 Bra jobbat!
Jag försöker ta en promenad på lunchen varje dag jag jobbar hemifrån, vilket har blivit rätt många senaste månaden.
Det är så givande och stärkande att komma ut i något som kan föreställa dagsljus varje dag. Helt plötsligt kändes inte november så mörk.
Alltså ja – tre mil mindre bil på en vecka, det blir ganska mycket på ett år. Och sex kallstarter mindre, också en bra grej. Grymt med promenad på lunchen, det är jag skitdålig på om vintern!