Jag kisar trött mot fönstret, blinkar grusig trötthet ur ögonen. Glasögon på. Dunkelt, dimmigt och disigt ute. Det är en alldeles vanlig decembermorgon och jag måste upp. Jag vill inte gå upp men jag vill göra timmarna i sadeln och det är bara nu, om morgonen, jag kan göra dem. Kollar av telefonen. Förbannade telefon, jag tittar på den för mycket. Men blir glad, sms från vän som vill hänga med. Trötthet byts mot pepp.
Ett djupt andetag. Av med varmt täcke. Fötterna mot kallt golv. Först en kaffe. Stark, så stark det bara går. Tar djupa klunkar. Kollar termometern. Två grader. Disigt, disigt, disigt. Flossade tights, vinterjacka, tunn undersällströja. Nya cykelkläder, kolsvarta, superfina. Knalligt rosa handskar till det. Transparenta glasögon. En tunn yllestrumpa i vinterskorna. Inga skoöverdrag. Sista klunken kaffe. Hör familjen småsnacka på loftet. Smyger ut. Låser dörren.
Pumpar däcken. Smörjer kedjan. Kalibrerar wattmätaren. Startar passet. Klickar i. All trötthet är som bortblåst. Fyrtioåtta kilometer i timmen nedför första backen. För ovanlighetens skull är jag en aning tidig och jag cyklar gamla riksettan mot Gränna tills jag möter Anders.
Vi cyklar upp mot Reaby. Pigga ben. Ovant att hålla distanstempo. Det är säsongens första distanspass, det är så ovant att inte ha bråttom. Det är ovant med sällskap. På ett bra vis förstås, som jag saknat sällskap den senaste tiden, som jag saknar människor över huvud taget. Pandemins första års sista månad – jag orkar inte med att inte cykla med sällskap längre.
Från Reabyvägen svänger vi av på skogsvägen upp mot Huskvarnagubben. Förbi det röda huset där farbrorn från Huskvarna bodde om sommaren. Jag minns inte att jag någonsin vetat vad han hette, han var alltid Huskvarnagubben och hans fru hade de vackraste blomsterland jag någonsin sett. I hagen fanns ett gammalt mjölkbord, men det är alldeles borta nu. Som varenda mjölkbord i skogarna, ingen mjölkar djur i skogen längre. Om sommaren går där stora, nyfikna hästar i hagen – sådana där arbetshästar med lurviga hovar. Men det är om sommaren, nu är de december och stängslet står öppet och vi cyklar förbi och vidare ut mot Nyarp.
Den lilla vägen längs med sjön Bunns strand. Drömmiga hus med egen strand. Bryggor med båtar som tar husägare ut till öarna. Vidare in i skogen. Jag tar fel väg, vi vänder och åker till Knutstorp. Träffar Lupiners som jobbar på sin gård. Pratar ett slag. Vi ses i eftermiddag säger jag som hejdå – för om eftermiddagen ska jag hämta kött och jordärtskockor jag beställt av Hanna.
Backen upp mot Botarp. På toppen en magisk dimridå. Något av det vackraste jag sett på länge. Vem kan sörja att gårdagens snö är nästintill helt borta när decemberdiset lindar in en tät granskog i mjukt sudd. Grusvägen. Mossan. Dimman. Att få komma ut en decemberförmiddag och uppleva det. Så trolskt. Så vackert.
Några mil till. Någon timme till. Går tom på energi och blir förvånad. Fyller på. Cyklar genom byarna hemomkring. Gott snack och perfekt tempo. Fina vägar. Dimmiga vyer. Kommer hem nöjd. Jag har gjort mina timmar. Haft kul. Har energi kvar till dem som är allra viktigast. Mat. Dusch. Krama liten. Hjälpa Jimmy med renoveringen. En trött decembermorgon har blivit till eftermiddag. Det är ännu disigt ute när det skumnar till ute. Benen är trötta men själen är pigg.
1 comment