Idag har jag upplevt motsatsen till förra helgens distansmagi. Magic index zero. Förra lördagen körde jag exakt så lång tid som jag skulle köra med fint sällskap och vackra dimridåer. Denna helgen not so much.
Det började med en konstig planering där distanspass skulle köras vid lunch. Alltså – grundkurs i träning med barn: den träning som inte blir gjord på morgonen blir inte gjord. Punkt. Istället för att sätta mig på hojen vid tolv blev en missuppfattning mellan trötta föräldrar ett storgräl och knaskalas och istället för tre fina timmar fick jag efter problemlösning och konfliktlösning till en timme och tjugo minuter. En timme och tjugo blöta minuter och med det där humöret man bara har när inget gick ens i närheten av hur man tänkt sig.
Jag hoppades hela tiden på att få till resten av passet på trainern framåt kvällskvisten men just den här dagen fick jag inte till det. Äsch då, tänker du kanske. Och det gör jag med. Litegrann. Jag är också lite besviken, det är väl inte hela världen men jag hade behövt få känna mig sådär riktigt trött och få en grön ruta i träningsschemat. Men äsch då. Det där tar jag igen, en och tjugo är mer än inget alls och det byggde definitivt pannben.
