I slutet av förra veckan tänkte jag att jag skulle skriva ett inlägg om vilken bra vardagslunk vi har just nu, hur fina våra rutiner är och hur himla bra jag mår av det. Jag mår så oerhört bra när allt till vardags funkar – när jag har mina timmar att jobba, när jag springer till förskolan, när Lovis kommer hem och är trött men lycklig över ännu en dag med fina vänner och fröknar på föris. Jag mår bra av att ha en ram av förutsägbarhet kring min röriga vardag. Barnomsorg, planering av vardagsbestyre och träningsschema är några extra viktiga saker för att få allt att funka och för att trolla fram energi och kreativitet hos mig.
Varje söndag kväll sätter vi oss ned, Jimmy och jag, och planerar veckan. Vi skriver ned viktiga saker som händer och bestämmer preliminärt när var och en av oss ska hämta och lämna. Det funkar så bra och det har blivit en viktig grundbult i mitt mående – trots att jag inte gillar planering är rutiner en av många små grejer som hjälper till att undvika och plana ut mina återkommande små depressioner.
När saker är som vanligt mår jag bra. Det var ganska som vanligt i några veckor efter senaste vabben men nu är det förstås inte det igen. Idag är Jimmy hemma med Lovis, men inte för att Lovis eller någon av oss är sjuka – utanför att förskolan är stängd. Och vi går med stor oro över hur Lovis fröknar mår, vi tänker på dem och hoppas att vi kan få dem tillbaka snart, snart, snart. Och vi pusslar med planeringen – vem jobbar när nu när Lovis är hemma?
Att prioritera bland våra kunder har vi gjort hela det här året. Vems badrum krisar mest? Vem har väntat längst på en webbplats? Vem går minst back på att vabba just nu? Att vara småbarnsförälder och företagare tjugotjugo – det är inte helt enkelt.
Jag är förstås oerhört tacksam över att vi är friska och hoppas innerligt vi får fortsätta vara det – och det irriterar mig att jag blir så mentalt påverkad av att inget är som vanligt. Det tar stora mängder tankekraft och mental energi för mig att hantera en sådan här omställning, det är så känslosamt.
Att pandemin är här i våra byar nu är obehagligt. Overkligt. Att människor vi känner är sjuka rör om så många känslor. Oro på så många vis. Som om att vi liksom känt att här ute i vårt lilla Ölmstad med omgivande små byar, där är vi säkra, vi har vår fina och priviligerade bubbla och vi kommer att klara oss. Och så kommer det otäcka hit och ställer till det på en av de platser som är så viktiga för att familjelivet ska fungera.
Idag är det Jimmy som “vabbar” och jag jobbar. Vanligtvis är jag pigg och får mycket gjort om måndagarna, idag är jag bara så oerhört trött att jag mest sitter och stirrar och försöker att inte gråta. Och så känner jag mig skamsen över det – jag har ju det bra. Vi är (peppar, peppar) friska. Vi sliter inte som vårdpersonalen gör.
Håll i. Håll ut. Håll avstånd. Stanna hemma och prioritera utomhushäng. Det gäller dig. Det gäller mig. Det gäller alla.