Förnuft och känsla – ett inlägg i min interna kravlöshetsdebatt

Förnuft å ena sidan. Det här kommer att vara värt allting. Det kommer att vara magiskt när vi äntligen får träffa vårt barn i september. Vi längtar så. Vi är så nyfikna. Vem är vårt barn? Vad kommer vårt barn att tycka om? Vilka böcker ska vi läsa? Kommer vi att cykla, springa eller spela fotboll? Kommer vi att känna igen en pappas tålamod eller en mammas iver? Vad kommer vårt barn att bli bra på? Vad kommer vi att behöva stötta extra med? Hur ska livet som en liten familj bli? Septemberlängt, vi ser så oerhört mycket fram emot att träffas första gången.

Känsla å andra sidan. Eller känslor å andra sidan. En känsla av stor kärlek till det lilla livet som växer. Och stor uppgivenhet, HUR ska jag orka? Människor tittar mig förstående i ögonen och berättar att det kommer att bli bättre. Och jo, jag tror dem, såklart det kommer att bli bättre – men just precis nu är det inte bra. Jag mår inte bra. Det är kämpigt.

Jag är förtvivlat trött. Min energi räcker liksom inte till mer än att jobba och mitt behov av att röra på mig blir lidande. Jag däckar av trötthet om eftermiddagen och utmattningssover ett par timmar och sedan ska alla vardagsbestyr klaras av innan det är läggdags igen och ingenstans får jag in tillräckligt med rörelse och så sover jag oroligt hela nätterna för mina ben är för pigga. Min kropp är inte min och jag känner inte igen den.

Och när jag väl tar mig iväg och tränar har jag intenting att ge. Kroppen svarar inte. Jag kan inte ta i, jag får inte upp flåset och jag har det där mantrat i huvudet om kravlöst. Jag behöver inte prestera. Jag ska inte prestera. All träning räknas som träning nu. Kravlöst är nyckelordet. Men jag gillar ju inte kravlöst. Kravlöst är inte bra för mina lungor och det är inte bra för min rastlöshet. Och så läser jag Helenas inlägg om prestation och blir påmind om att det är den där mixen av prestation och kravlöshet som är min grej. Inte bara det ena eller det andra.

Förnuft å ena sidan. Jag fascineras över min kropp. Den kan det här, den gör allt den ska. Den ökar i vikt, bebisen växer och lever och tränar sig därinne i min mage. Min blodmängd ökar, mitt illamående minskar, min trötthet kommer tydligen att bli mindre påtaglig framöver. Det skapas skelett och tandanlag och fingrar och tår och hårstrån och nerver allt det där som behövs på en människa. Tänk att min kropp vet hur nytt liv görs, det är verkligen fantastiskt och fascinerande. Pepp ena sekunden.

Känsla å andra sidan. Uppgiven fast ändå tacksam nästa sekund. Kan det bara inte bli september snart så jag får ha vår bebis i famnen istället för i magen? Allt har sin tid och just nu känner jag att det enda jag vill att den här tiden vi har nu ska gå fort.