Skitig & kravlös cykellycka!

Jag är skitig, jag har leriga fräknar och ett stort leende i ansiktet. Jag har ingen aning om hur fort jag cyklar. Jag har ingen aning om hur långt. Jag har ingen aning om vilken vikt jag ska justera mina dämpare efter. Liten L coachar och bestämmer inifrån magen. Det får inte gå fort uppför men det känns tryggt, lagom snabbt och kul nedför och ganska lagom på platten. Mitt system får jobba men jag får inte pressa det och kroppen visar tydligt var gränsen går. Jag slirar i leran uppför och skrattar, magen är lagom stor men extrakilona förändrar hur cykeln uppför sig mycket.

Jag har glömt att starta Strava. Jag får vila i en uppförsbacke. Dricker en klunk vatten och klappar om bebiskulan. Fnittrar nästan lite lyckligt för mig själv och tar djupa, lyckliga andetag av skogsluft innan jag styr min magiska cykel hemåt, alldeles genomsyrad av skitig och kravlös cykellycka.

För en månad sedan var jag alldeles uppgiven över det här med kravlös träning. Men nu, efter halva graviditeten har jag knäckt den kravlösa koden. Älskade liten L är världens bästa coach och det känns liksom bara fint – nästa vår får L stanna hemma med sin fina, fina pappa för då ska jag ut och cykla fort och svårt igen. Tills dess ska jag bara vara kravlös för jag ska minsann bli mamma och inget kan vara viktigare.

Jag kommer hem, drar fram tvättgrejer och trädgårdsslang, pysslar om min fina stigmumsarmaskin, ställer in den i garaget, vattnar blommorna på kvisten med det sista vattnet i flaskan och studsar lyckligt in till cykelfröpappan som ser väldigt glad ut över att jag är cykellycklig.