När man lever med konditionsidrott som röd tråd genom livet är det extra viktigt att vara snäll mot sig själv. Och det där har jag funderat över en del. Jag tycker inte att snällhet mot den egna kroppen per default betyder att man ska ta det lugnt och vara försiktig – något som de flesta ändå verkar lägga in i konceptet att vara snäll. Att lägga sig på soffan eller låta bli att ta i vid fel tillfälle är snarare elakt.
Att vara hård mot sig själv är, under rätt förutsättningar, snällt. Att låta kroppen jobba hårt och smart när det är läge för det är ett utomordentligt sätt att ta hand om sig själv. Kadunkalånga långpass, stenhårda intervallpass, tunga styrkepass – allt det där är ytterst snällt mot kroppen förutsatt att den får rätt förutsättningar och mår tillräckligt bra för det.
När man är där jag är just nu – då är den hårda träningen inte snäll. Efter upprepade omgångar av covid har jag en sliten och trasig känsla i kroppen. Jag har ont i ryggen av för många timmar vid datorn, jag är trött både för att jag varit sjuk och för att jag är i sämre form än normalt. Då behöver jag den där mjuka, lugna och försiktiga snällheten. Det är för tidigt att ta i. Det är promenadtempo och lugn yoga för att hitta tillbaka till det tillfällen är kroppen säger: “KÖR!”

Igår körde jag lite platta, tekniska stigar och kroppen räckte precis till att öka farten något för att det skulle se skoj ut på en snutt gopro-film. Men ett par minuters lätt gas räckte – resten av tiden var det mest som att vara ute på promenad.
Jag känner min kropp när den varit sjuk. Den kommer att leverera en viss känsla när jag vet att snällheten byter fokus från det där lugna promenadtrampandet till behovet av att ta ut mig riktigt ordentligt med så hård träning som jag någonsin orkar.