Om kärleken till en liten L.

Störst av allt är kärleken till en liten, liten L och den är så stor att jag inte kan beskriva den och än större blir den när jag tittar in i Js ögon och ser samma kärlek där. Våran L. I september kommer du och du är efterlängtad och älskad.

Vi var på vårt tredje ultraljud igår. Det stora rutinultraljudet som görs halvvägs genom graviditeten och som om allt går komplikationsfritt är det den sista ultraljudsundersökningen som görs. Tänk, vi har sett det där lilla hjärtat slå tre gånger nu. I vecka åtta, i vecka 13 och så nu i vecka 20. Och först nu rann all skräck och oro av mig på riktigt och ersattes av kärlek, längtan, lycka och framtidspirr i magen. Det är på riktigt, vi ska bli föräldrar, vi ska bli en liten familj, den här gången är det vår tur.

Barnmorskan checkade av punkt efter punkt på sin lista och i takt med att detalj för detalj visade sig och fanns där det skulle och såg bra ut vällde tacksamheten och kärleken över mig. Jag höll J hårt i handen och vi såg liten L sprattla runt på skärmen, svälja fostervatten och liksom vinka åt oss med sin lilla hand. Ni vet ju hur jag är, att mina känslor liksom sitter utanpå – gissa hur omvälvande det var igår när sådär mycket starka, vackra, underabara känslor vällde över oss på en och samma gång. Jag gick omkring på små rosa fluffiga moln i flera timmar.

Vi vet vad våran L är för sort och vi har ett namn, och vi har bestämt oss för att dela det med er, men allra först ska vi berätta för våra nära, så ni får hålla er lite till.

Vet ni. Jag är så lycklig, för jag har verkligen precis allt man kan önska sig och jag känner mig så oerhört tacksam och lyckligt lottad.