Vecka åtta plus sex

  • Skrivet avElna
  • Skrivet den

Oh, det här är pirrigt och konstigt att skriva. Det är ju egentligen för tidigt att säga grattis, ni får vänta med det lite. Men det är inte för tidigt att förklara varför jag kände mig nöjd med att “bara” köra 18 av de 34 milen på Abloc Winter Challenge fastän jag hade de piggaste benen i universum.

Det är inte heller för tidigt att be er hålla tummarna ert allra hårdaste för vår skull. För det gör ni väl om jag berättar att vi är i vecka 8+6*, då håller ni väl tummen så hårt det bara går tills de där första kritiska tolv veckorna passerat?

Två dagar innan Abloc Winter Challenge plussade vi på ett graviditetstest. Jag hade på känn att det skulle bli positivt men blev ändå förvånad. Och lite omtumlad. Och jätteglad men ändå orolig.

Så – innan jag ställde mig i startfållan i Jönköping för att cykla runt Vättern mitt i vintern pratade vi förstås igenom det hela, J och jag, och vi kom fram till att om något kändes det minsta konstigt så skulle jag kliva av. Och när det började kännas lite i magen, ungefär som någon form av mensvärk – då tog jag en paus. Och sedan körde jag en stund till men mot slutet av den etappen började det kännas av igen så då trotsade jag världens starkaste ben och kropp och safeade med att sätta mig i följebilen, nöjd och glad med mina 18 mil i klungan. Antagligen hade det varit nemas problemas, nu har jag lärt mig att den känslan inte är farlig – det ska kännas så, och att köra alla 34 milen hade nog funkat fint men jag ville verkligen ta det säkra före det osäkra.

I måndags gjorde vi ett tidigt ultraljud. Då var vi 8+1 och det gick att se att hjärtat i en sexton millimiter lång (kort) varelse slog just precis som det skulle. Det var fascinerande och känslosamt att se hur det pyttelilla hjärtat slog fort, fort, fort därinne. Jag trodde vi skulle vara längre in i graviditeten, alltså upptäckte vi det superdupertidigt.

Om allt går vägen nu är en liten framtida snorsportare planerad till världen i början av september. Och nej – jag kommer inte att sluta cykla. Men just det här året kommer min cykling liksom all annan träning, förutsatt att allt går som det ska, vara kravlös. Förutsatt att jag mår bra tänker jag köra lite långlopp och cykla flowig stig i det tempo kroppen känner för. Jag gissar att det blir mer tid att socialcykla till jäkligt nice platser och knäppa massa grymma bilder, ni vet livsnjutarcykling framför intervaller.

Men som sagt, det är för tidigt för att säga grattis och det är förstås väldigt tidigt att berätta på det här viset, det bryter normen väldigt. Upp till tre missfall på rad är inte konstigt eller ovanligt så det kan förstås gå hur som helst, särskilt nu i början. Att inte oroa sig är milt sagt en utmaning.

Förresten fick vi samma råd igen. Berätta inte för någon förrän vecka tolv passerat. Och då berättade vi hur vi känt, att vi så innerligt önskat att vi berättat för alla dem vi velat dela sorgen med när vi fick missfall i höstas. Och att det är så himla individuellt ifall man vill berätta eller inte berätta. De första tre månaderna som är så kritiska är ju också är en period då det är skitsvårt att smyga med vad som händer för allt är så nytt och omställningarna är så många och så var det ju det där med illamåendet, fy bubblan!

Men hursomhelst – det känns skönt att ni som hänger här vet om. Ni håller väl tummarna för oss nu? <3

 

———

*den första siffran (åtta) är veckor, den andra (sex) är påbörjade dagar efter den veckan, det är så läkare och barnmorskor räknar graviditeten.

42
Related Tags

Elna Dahlstrand delar med sig av cykellycka, mjölksyra och äventyr på en av Sveriges största cykelbloggar. Hon bor i en liten by strax utanför Huskvarna och cyklar både i skog och på landsväg. Hon tävlar gärna på MTB och älskar utmaningarna lika mycket som naturupplevelserna och brinner för att inspirera fler att upptäcka cykel.

  1. Klart vi håller alla våra tummar och stortår för er denna gång och så roligt för ER 🙂
    Underbart att ni väljer att berätta efter allt som hänt och ni vet att vi alla stöttar och skickar kramar till er i både lycka och motgång!

    Svara

    1. TACK! Och ja, det är verkligen fascinerande, hur får det ens plats ett hjärta och ett system att pumpa runt blod i. Livet är fascinerande!

      Svara

  4. Jag tycker det är så fint att ni väljer att göra exakt precis så som ni känner – att berätta när ni vill och inte när man “bör”. Jag gillar folk som bryter normer 🙂 Och ja, jag håller tummarna här borta i Helsingfors. KRAM!

    Svara

    1. TACK, så himla glad jag blev för din kommentar, det är ju alltid lite pirrigt att bryta normer men vi kom fram till att det passade oss. Massor av kramar tillbaka till dig!!!

      Svara

  8. Det behövdes ju ingen exsamen i raketforskning för att gissa varför du inte körde hela vägen runt Vättern. Tänk att man kan bli så glad för en “okänd” människas skull. Håller tummarna så att dom blir blå.

    Svara

    1. Haha, nej – de flesta hade nog räknat ut det för länge sedan. Tack för tummarna och tänk – du anar inte hur glad jag blir när du hänger i mitt kommentarsfält, blir glad för varenda kommentar även om jag inte alltid svarar på dem!!! <3

      Svara

  10. Åhh, håller tummarna! Känns igen den där känslan att kunna se hjärtslag hos ett så yttre-pytte liter foster. ❤
    Kram

    Svara

    1. Åh, TACK Victoria. Det är hård tumhållning, är så himla nervös att det ska gå fel igen. Och ja, shit vilken grej det var att se det där lilla hjärtat fladdra! <3

      Svara

    1. Tack – och skönt att du kan intyga det. Tänker att det blir magiskt och slitigt och ovant och nytt och häftigt och alltmöjligt som man inte har en aning om <3

      Svara

      1. Hippie kanske inte var så dumt ändå, om det går vägen så lär barnets far ägna pappaledigheten åt att svetsa ny plåt på våran väldigt rostiga VW-buss så fort ungen sover. TACK för både hippie och jippie! <3

        Svara

    1. Tack för tummarna! Åh, ja – verkligen, det var det bästabästa – och vi får hoppas att hen gillar det där med snorsport! 😀 KRAM <3

      Svara

  27. Ååååh stort GRATTIS! Så himla roligt, jag har väntat på att du skulle skriva det här inlägget – gissade att det var pga graviditet du inte valde att cykla hela sträckan runt Vättern vilket är helt förklarligt. Jag håller alla tummar jag har! Kram

    Svara

    1. TACK <3 Och ja, jag tänkte nog att ganska många skulle räkna ut vad det handlade om. Stor kram tillbaka till dig Clara!!!

      Svara

  31. Åh vad roligt. Håller tummarna i Värmland också. Anade också att det var därför du inte cyklade runt hela Vättern. Skönt att få göra ett ultraljud redan nu och inte gå och vara orolig till V18. ( om det fortfarande är då man gör det första UL, var det 2006 i alla fall) Lycka till!

    Svara

    1. TACK <3
      Första ultraljudet och KUB/fosterdiagnostik om man vill göra det sker i vecka 12 i vårt landsting, men eftersom vi var oroliga fick vi göra ett ultraljud ungefär vid den tidpunkt då det slutade växa förra gången. Dock är det ju lite vanskligt, vad som helst kan hända och det är ju bara just det ögonblicket man tittar efter som man vet att allt står rätt till så vi får ändå oroa oss, men något mindre. Vi vet ju iallafall att det klarade sig längre den här gången, en liten trygghet. STOR KRAM!!!

      Svara

  35. Håller alla tummar! Har själv varit där ni varit och är. Vet hur det känns. All lycka till er. Massor av kramar!

    Svara

    1. Det är helt galet, 16 millimeter tänker man ju inte att det ens ska få plats ett hjärta i. TACK för att du håller tummarna <3 <3 <3

      Svara

  37. Förstår definitivt era tankar kring det där med om man vill vänta till efter vecka 12 eller INTE.
    Det är ju oerhört individuellt. Om man vill kunna sörja utan att gömma sorgen, är det ju så mycket lättare om man berättat det innan.

    Men håller SJÄLVKLART alla tummar och tår för er! Så himla roligt!! ❤️❤️❤️ 🙂
    Kram M

    Svara

    1. Verkligen, och det är nog det rådet jag skulle vilja att alla fick, att man tänker igenom hur man själv vill ha det och vad som passar bäst för respektive individer. Det var inte självklart för oss heller att berätta på bloggen såhär tidigt men vi resonerade kring det och kom fram till att vi gör så ändå. KRAM <3

      Svara

  39. Håller såklart tummarna för er!
    Förstår på ett sätt inte rådet med att vänta med att berätta, själv vill jag berätta tidigt av den enkla anledningen att jag skulle berätta om ett eventuellt missfall ändå. Ibland känns det som alla väntar med det för att en graviditet förväntas vara rosaskimrande och perfekt, vilket det såklart inte alltid är. Givetvis gör alla som dem vill men jag tror alla skulle vinna på att vara mer öppna med de tankar och känslor som en graviditet medför.

    Svara
  41. Pingback: Om kärleken till en liten L. - Elna Dahlstrand
  42. Pingback: Gravidvecka 37 - nu räknas graviditeten som fullgången! - Elna Dahlstrand

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Du gillar säkert också