Vecka åtta plus sex

Oh, det här är pirrigt och konstigt att skriva. Det är ju egentligen för tidigt att säga grattis, ni får vänta med det lite. Men det är inte för tidigt att förklara varför jag kände mig nöjd med att “bara” köra 18 av de 34 milen på Abloc Winter Challenge fastän jag hade de piggaste benen i universum.

Det är inte heller för tidigt att be er hålla tummarna ert allra hårdaste för vår skull. För det gör ni väl om jag berättar att vi är i vecka 8+6*, då håller ni väl tummen så hårt det bara går tills de där första kritiska tolv veckorna passerat?

Två dagar innan Abloc Winter Challenge plussade vi på ett graviditetstest. Jag hade på känn att det skulle bli positivt men blev ändå förvånad. Och lite omtumlad. Och jätteglad men ändå orolig.

Så – innan jag ställde mig i startfållan i Jönköping för att cykla runt Vättern mitt i vintern pratade vi förstås igenom det hela, J och jag, och vi kom fram till att om något kändes det minsta konstigt så skulle jag kliva av. Och när det började kännas lite i magen, ungefär som någon form av mensvärk – då tog jag en paus. Och sedan körde jag en stund till men mot slutet av den etappen började det kännas av igen så då trotsade jag världens starkaste ben och kropp och safeade med att sätta mig i följebilen, nöjd och glad med mina 18 mil i klungan. Antagligen hade det varit nemas problemas, nu har jag lärt mig att den känslan inte är farlig – det ska kännas så, och att köra alla 34 milen hade nog funkat fint men jag ville verkligen ta det säkra före det osäkra.

I måndags gjorde vi ett tidigt ultraljud. Då var vi 8+1 och det gick att se att hjärtat i en sexton millimiter lång (kort) varelse slog just precis som det skulle. Det var fascinerande och känslosamt att se hur det pyttelilla hjärtat slog fort, fort, fort därinne. Jag trodde vi skulle vara längre in i graviditeten, alltså upptäckte vi det superdupertidigt.

Om allt går vägen nu är en liten framtida snorsportare planerad till världen i början av september. Och nej – jag kommer inte att sluta cykla. Men just det här året kommer min cykling liksom all annan träning, förutsatt att allt går som det ska, vara kravlös. Förutsatt att jag mår bra tänker jag köra lite långlopp och cykla flowig stig i det tempo kroppen känner för. Jag gissar att det blir mer tid att socialcykla till jäkligt nice platser och knäppa massa grymma bilder, ni vet livsnjutarcykling framför intervaller.

Men som sagt, det är för tidigt för att säga grattis och det är förstås väldigt tidigt att berätta på det här viset, det bryter normen väldigt. Upp till tre missfall på rad är inte konstigt eller ovanligt så det kan förstås gå hur som helst, särskilt nu i början. Att inte oroa sig är milt sagt en utmaning.

Förresten fick vi samma råd igen. Berätta inte för någon förrän vecka tolv passerat. Och då berättade vi hur vi känt, att vi så innerligt önskat att vi berättat för alla dem vi velat dela sorgen med när vi fick missfall i höstas. Och att det är så himla individuellt ifall man vill berätta eller inte berätta. De första tre månaderna som är så kritiska är ju också är en period då det är skitsvårt att smyga med vad som händer för allt är så nytt och omställningarna är så många och så var det ju det där med illamåendet, fy bubblan!

Men hursomhelst – det känns skönt att ni som hänger här vet om. Ni håller väl tummarna för oss nu? <3

 

———

*den första siffran (åtta) är veckor, den andra (sex) är påbörjade dagar efter den veckan, det är så läkare och barnmorskor räknar graviditeten.

42