Till dem i vår familj och till våra vänner som får reda på det här först när ni läser detta vill vi säga förlåt för just det. Vi har många gånger önskat att vi berättat för er från början för då hade det varit inte varit svårt att höra av sig och berätta vad som hände.
Det är september. Det är den vackraste av septemberdagar. Vi är lyckliga. Bekymmerslösa. Förväntansfulla. Och vi har den finaste hemligheten man kan tänka sig. Vi längtar, längtar, längtar efter att få berätta. Men väntar.
Berätta inte för någon, vänta, ge det tid.
Vi får det råd som ges till alla, berätta inte för någon för tidigt, för om det inte vill sig blir det så förskräckligt att behöva berätta att det gick fel. Usch, så förskräckligt det ska bli, det vill ni ju inte behöva prata om. Och eftersom vi inte vet tänker vi att det kanske är bäst så, vi lyssnar duktigt på dem som vet, allt är ju nytt för oss och vi vill verkligen göra allt rätt.
Den vackraste av septemberdagar ringer min telefon. Jag hör mammas röst på andra sidan telefonluren. Jag hör vad hon säger och det är som att marken gungar och nästan försvinner under mina fötter. Jag svär högt. Jag förstår att min mamma inte riktigt förstår min reaktion. Min mormor är dålig och ligger på sjukhuset. Min älskade mormor.
”Helvete, helvete, helvete. Helvete. Jag måste träffa mormor. Jag MÅSTE träffa henne”. Mina känslor är okontrollerat utanpå. Jag gråter. Mamma vet inte. Mormor vet ju inte. Ingen vet ju, vi har ju väntat med att berätta. Jag är kall, tänk om mormor försvinner från oss och vi aldrig får berätta?
Vi åker till mamma. Vi berättar. Vi åker till Js föräldrar. Jag ser framför mig hur vi hade tänkt att det skulle vara. Vi hade tänkt ha en middag, hela familjen skulle vara där. Vi skulle vara pirrigt nervösa och alla skulle bli så glada för det finaste någonsin. Det blir aldrig som man tänkt sig.
Dagen därpå åker vi till mormor. Hon är för liten för den stora sjukhussängen. Hon är som en liten fågel, så skör. Så fin. Kära mormor. Hon känner igen oss, hon vet vilka vi är, hon är glad att se oss och vi kan prata med henne. Och så håller jag hennes hand och berättar. ”Mormor” säger jag, ”du ska bli gammelmormor. Jimmy och jag ska bli föräldrar i april”. Hon blir så glad. Hon säger att det är underbara nyheter.
Jag hade tänkt att vi skulle sitta ned vid köksbordet i huset i Ånaryd. Morfar, mormor, Jimmy och jag och så skulle vi berätta det allra viktigaste och finaste någonsin. Vi skulle vara så glada tillsammans. Mormor skulle förstås finnas där hela vägen med sina råd och sin kärlek och så – i april, då skulle de äntligen få träffas, tre av de viktigaste. Mina morföräldrar och vårt barn. Åh. Jag hade sett framför mig precis hur det skulle vara. Hur vi skulle få lägga vårt finaste i armarna på mormor och morfar och ta ett sådant där viktigt fotografi man alltid vill ha framme.
Fast så, på den absolut vackraste septemberdagen somnade min mormor in. Jag trodde aldrig tårarna skulle ta slut. Kunde hon i alla fall inte stannat till april, hur ska jag klara det här utan att ha en mormor? Det blir verkligen inte som man tänkt sig.
Herren ger och herren tar, när en går kommer en annan förklarar morfar och tittar mig djupt i ögonen. För ett ögonblick glömmer han sin egen sorg för att trösta mig. Förstås. Jag tänker att om det blir en flicka skulle jag vilja att hon fick ett av mormors namn. Det kanske är en Ingeborg, en Edit eller en Maria som kommer när en annan gick.
Till slut berättar jag för min chef och några kollegor, vi ska iväg på mässa och jag orkar inte vara gravid i smyg. Jag har så länge jag vetat om vår graviditet mått fruktansvärt dåligt av att hålla det hemligt. Det påverkar mig massor, det passar mig dåligt att smyga med det. Jag sover lite sämre och jag är fruktansvärt känslosam. Jag cyklar som en kratta eftersom jag inte bara har mig själv att tänka på och folk omkring mig undrar. Jag törs inte cykla nedför backar jag känner mig osäker på, jag cyklar helst lugnt och jag påpekar hur viktigt det är med kravlös träning.
Jag orkar inte låtsas mer. Att skriva träningsblogg utan att berätta är pest och pina. Min kropp är liksom inte min, jag har tusen saker att berätta och inget känns som vanligt. Jag älskar det och jag hatar det. Men mest är jag så glad, vi är så glada – för det är det finaste vi varit med om.
En går och en kommer. Vi har varit gravida i tretton veckor, strax över tre månader och vi ska äntligen få se vårt underverk. Det är en torsdag. Vi är spända och glada och de första tolv veckorna har passerat, risken att någonting ska gå fel är mycket mindre efter tolv veckor, det är liksom en viktig gräns. Det är en vacker torsdag i september. Förbannade är de vackra dagarna i september.
Jag har en märklig känsla i väntrummet. Som om att vi inte alls skulle vara där, som om att vi hamnat fel. Vi pratar om helgen. På eftermiddagen ska vi, om allt ser bra ut, åka runt och berätta för några vi längtat efter att berätta för. Vänner. Familj som inte vet än. Vi ska visa den där ultraljudsbilden man får utskriven och vi ska vara så glada tillsammans med andra. Vi ska bli föräldrar. På fredagen ska vi åka till Öland och berätta för Jimmys morföräldrar. Och jag ska skriva något vackert, glatt och fint för att berätta för er. Jag har formuleringarna klara. Åh, vi längtar.
Vi är förberedda på att något kanske kan vara fel. Vi är förberedda på att vi kanske ska få reda på att det finns kromosomfel eller speciella behov hos den som ska komma till oss i april. Men åh – vi ska älska vår lilla person gränslöst oavsett.
Fast. Det blir ju aldrig som man tänkt sig. Ultraljudsbilden skrivs förstås ut, men först efter en lång väntan på en läkare som kan titta ordentligt. Det är nämligen tomt på liv. Efter tretton veckor finns där inte alls vad som ska finnas. Allt vi läst om hur vår lilla larv vuxit sig stor som ett blåbär, ett hallon, ett fikon och typ en hel jävla fruktsallad, allt vi läst och följt och fascinerats av hade slutat. Kanske hade hjärtat börjat slå i vecka sex, men det slog inte nu. Åt helvete med de vackra dagarna i september.
En av tre graviditeter slutar i missfall. Vi är en av tre. Förkrossade. Jag förstår inte, jag är ju gravid? Jag är svullen, känslosam, trött, täppt, gråtmild och långsam, jag är ju gravid? Jag har gjort tre positiva graviditetstest. Jag har inte haft någon vecka. Tänk om de tror att jag lurats nu, hur kan det vara tomt? Paniken och sorgen skakar om. Vi är chockade.
Läkaren zoomar in på den andra omgången ultraljud, skriver ut och visar. Pekar på något svart. Förklarar. Uteblivet missfall.
Det är väldigt vanligt med uteblivna missfall men de flesta pratar inte om det. Något var fel, det som levde slutade växa, men kroppen har inte förstått att något är fel och fortsätter vara gravid och göra allt en gravid kropp ska göra. Allt växer därinne förutom ett liv. Moderkakan växer, gravidhormoner produceras, livmodern förstoras. Läkaren visar och pekar och förklarar. Jag mår illa. Inte gravid-må-illa, jag mår livet-svänger-tvärt-illa. Jag orkar inte att det händer. Jag vill inte vara en av tre. Jag tycker att min kropp har lurat oss.
Vi får välja. Vi kan sätta igång ett missfall eller vänta på att kroppen ska förstå. Jag vill inte vara gravid till ingen nytta en endaste sekund till, jag vill bara ha tillbaka min kropp som den var innan. Vi får all information vi ska behöva för att sätta igång missfallet hemma morgonen därpå. Så gör de flesta, man gör det hemma med regelbunden telefonkontakt med barnmorska på sjukhuset.
Vi åker hem med små vita papperskuvert innehållandes Cytotek och olika värktabletter. Magsårsmedicin som har biverkningar som gör att den används för att sätta igång missfall. Morfin mot smärta. Tillverkaren av Cytotek tycker att det är olämpligt att använde den för att framkalla missfall, jag googlar för mycket förstås. Vi sover oroligt den natten och vaknar och tycker att det är en hemsk morgon. Jag tar Cytoteken och en nervös väntan på att det ska dra igång börjar. Det tar tid, först på eftermiddagen händer det. Jag vägrar ta värktabletterna, jag är så otroligt försiktig med allt sånt där – och smärtan är olidlig.
Det känns som att jag ska dö för det gör så ont och tänker att det vore väl lika bra, åt helvete med vackra höstdagar, åt helvete med allt och alla och åt helvete med att vi inte berättat om här för vad i hela friden gör vi nu? Hur kommer jag att må nu när inget blev som vi tänkt oss?
Vår värld har stannat. Inget är som vanligt. Sorgen är så stor och vi börjar berätta. Inte för så många. Det är svårt att hitta tillfället och formuleringen. Svårt att säga “vi är ledsna, vill ni stötta oss”. Men för några berättar vi. Både hur det var och hur det blev och vi förstår inte riktigt varför det ska hållas hemligt, för om man inte delar sin glädje med någon – vem ska man då dela sin sorg med? Vi delar vår sorg. Med varandra och med några runt omkring oss. Och jag fascineras stilla av sorgens förmåga att svetsa oss samman ännu mer. Kärleken är vackrare än de vackra dagarna i september, inget tvivel om saken.
En torsdag fick vi en tom ultraljudsbild. En fredag var vi hemma ihop och jobbade oss igenom sorg och smärta på alla plan. Blunda och spola. Härda ut. En av tre, det som händer är helt normalt. Just den dagen, den fredagen, var förresten faktiskt inte så vacker som alla andra dagar den här hösten. Inte lika solig. Det spelade i och för sig ingen roll, åt helvete med hösten.
På söndagen blev det krångligt. Det var en vacker dag, solen sken igen och jag låg i fosterställning på en brits på akuten och inget var som det skulle. På måndagen gick jag till jobbet, för det var också ett råd vi fick. Gå till jobbet om du orkar, det är skönt att något är som vanligt.
Det håller inte. Inget är som vanligt. Jag rusar ut ur fikarummet med tårarna rinnandes. Jag smyger runt som ett stort mörker tills jag mer eller mindre blir hemskickad. Tårarna tar inte slut och jag vet inte vilken sorg som är vilken. Vilka tårar gråter jag för att jag förlorat min älskade mormor och vilka gråter jag för att vi inte alls ska bli föräldrar i april? Jag vet inte, jag vet bara att jag känner så mycket sorg att jag inte vet var jag ska göra av den. Jag bokar av möten. Blir sjukskriven. Jag ligger i soffan hemma och gråter och gråter och gråter. Jag försöker träna men känner inte igen mig själv. Jag vill träffa människor men jag orkar inte styra upp någonting. Jag analyserar just precis allt jag gjort de senaste månaderna, jag vill hitta felet, jag vill fixa, gjorde jag något fel?
Jag gjorde ju allt man skulle. Jag åt fisk två gånger i veckan, särskilda vitaminer för gravida, rätt sorts mjölkprodukter, massor av frukt och så inte så värst mycket kaffe. Tränade på normalt men utan att försöka bli bättre, utan bara för att behålla befintlig nivå – just som man ska. Undvek att cykla tekniskt svåra partier jag var osäker på av rädsla att ramla. Läste på till förbannelse om träning, graviditet och kost för att inte göra något fel. Vi snackar doktorsavhandlingar i ämnet, för att vara på den säkra sidan att allt skulle bli som vi tänkt oss.
Läkaren, barnmorskan, terapeuten – alla säger gång på gång att jag inte gjort något fel, det spelar ingen roll – det var naturen som gjorde fel, inte jag. Jag kunde inte gjort en endaste sak annorlunda, det hade inte hjälpt. Jag analyserar sönder ändå. Vurpan på SM när jag inte visste om? När jag ramlade på Öland, också innan jag visste om och kuren med smärtstillande när sprickan i revbenet från den vurpan stod för semesterunderhållningen? För många koppar kaffe? Klunken öl jag tog på en middag? Jag vill nästan liksom straffa mig själv genom att hitta något fel jag gjort för att det skulle vara enklare att förstå då. Åt helvete med september. Jag har ångest.
Jag sätter mig på cykeln och kör Vista Mountain. Jag cyklar ursinnigt fastän jag inte läkt ordentligt och jag cyklar mitt bästa på länge – för det gör inget om jag ramlar, det är bara jag som tar skada och det känns inte som att det skulle göra så mycket. På något vis är det förlösande att inte vara försiktig. Jag var försiktig på Mera Lera 12h. Jag var försiktig på Ceres Challenge. Jag var försiktig på Huskvarna Mountain. Försiktig, försiktig, försiktig. I flera månader var jag försiktig till ingen nytta. Jag cyklar ursinnigt och njuter av det. Och för ett tag glömmer jag allt, och efteråt tänker jag som så många gånger förr att cykel är den bästa terapin när livet krisar.
Vi begraver mormor och jag tror aldrig jag ska sluta skaka av gråt. Det skulle ju bli så bra och fint allting. Vi skulle ju vänta och längta ihop hela vägen till april, skulle vi inte det? Mormor som alltid, alltid, alltid funnits där skulle ju vara med oss på den här resan också. Och det nya livet, det var ju allas glädje mitt i sorgen, varför fick vi inte behålla det? Det är ännu en sådan där vacker höstdag. Klarblå himmel, strålande solsken, vacker höst och ledsna tårar. Åt helvete med hela hösten. Jag skriver ett brev till mormor som jag lägger ned i graven tillsammans med en persikofärgad ros och tusen tårar.
När vi berättar lite om det som hänt oss visar det sig att det finns många människor runt omkring oss som varit igenom samma sak. Man bara pratar inte om det. En av tre graviditeter slutar i missfall och vi pratar inte om det. Chocken över att det kunde bli som det blev och att vi inte var inställda på det släpper och ersätts av lite ilska. Varför pratar vi inte mer om det som är viktigt? Varför hyssjar vi bort när livet inte blir som vi vill? Åt helvete med att inte prata om saker. Vi bestämmer oss för att göra det – när vi processat det. Vi är mitt uppe i och jag kan inte formulera mig klart. Jag kan inte skilja på personligt och privat mitt i all den där sorgen, så vi väntar.
Jag är sjukskriven i fyra veckor. Orkar knappt gå en promenad. Tränar väldigt lite. Går på yoga några gånger. Tar tusen bilder på samma cykelpass och bloggar dem vid olika tillfällen.
“En elegi för alla sorger den här hösten handlat om. För en mor som sjukna in och för ett barn som aldrig kom.” Jag spelar mycket Lars Winnerbäck när jag är hemma och är sjukskriven. Jag tänker att när jag kan höra den textraden utan att gråta, då kan jag prata, då kan jag skriva, då kan vi berätta. Tills dess: åt helvete med den här hösten och alla sorger den handlat om. Vi ska inte bli föräldrar i april.
Det har blivit en vardag i november*. Jag är lite tilltufsad av livet men jag mår, på riktigt, ganska bra – det var som att jag kom tillbaka efter den där löprundan till kyrkogården. Jag börjar känna igen mig själv. Jag saknar min form och är förvånad över att fyra veckor i soffan kan göra mer kaos med träningsklädernas passform än tre månaders graviditet, men det gör inget, jag är glad att mitt skratt är tillbaka. Jag lyssnar på Lasse utan att gråta. En elegi för alla sorger den här hösten handlat om. För en mormor som somnat in och för ett barn som aldrig kom.
November känns bra, jag är glad att vintern är här. Vad som hände med oktober vet jag inte riktigt, det är liksom suddigt i minnet, men det spelar ingen roll, åt helvete med det. Vi tänker framåt och känner oss positiva och vi pratar mycket om hur lyckligt lottade vi är som har det så bra. Vi tycker inte synd om oss och vi vill inte att någon annan ska göra det heller. Det var inte riktigt vår tur än – men vi har ju inte gett upp, någon gång kanske vi också får det stora privilegiet att bli föräldrar.
Missfall är en väldigt stor sorg. Större än jag kunnat föreställa mig. En väldigt vanlig sorg. Och tydligen ett tabu. Jag undrar om det är för att det rör kvinnokroppen i så stor utsträckning? Jag suckar åt min kaxighet kring att prata mens för ett tag sedan – jag har snubblat in i ett större tabu.
När en barnmorskan ringer efter några veckor för att stämma av så jag mår bra pratar vi länge och uppgivet om att det inte är något man pratar om. Hon är lika uppgiven som jag för hon ser så många som precis som vi blir så chockade över olika typer av missfall. Vi pratar förstås om att ifall man pratade mer om det här skulle det vara mindre tabu och när det händer vore det skönt att veta direkt att man inte är ensam på något vis. Missfall. Åt helvete med missfall. Åt helvete med den här hösten.
—
*Jag skrev texten i november men vi valde att vänta lite till med att publicera den. Nu – när vi väljer att publicera den mår vi bra, vi är starkare tillsammans än vi kunnat föreställa oss att vi någonsin skulle kunna bli och det är också viktigt att ni vet det. Jimmy har varit med och petat i formuleringarna och vi har processat sorgen och vi vill absolut inte att ni tycker synd om oss, vi vill bara dela med oss av hur det kan vara och hur förvånade vi var mitt i sorgen – att det som är så vanligt verkar vara så tabu.
Alla är olika men vårt råd till er som just plussat på en sticka är att dela med er till era närmsta för ni kommer att vilja ha deras support om det går åt helvete. Det är rätt omöjligt svårt att berätta att det gått fel om man inte berättat att man varit gravid och då står man liksom lite där utan stöd från sina nära när man mest behöver det eftersom man inte orkar berätta då.
87 comments
Elna, vilket starkt och viktigt inlägg. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, mer än så. Kram (även om det låter oerhört futtigt)
En kram kan nog vara det största man kan ge en annan människa för det är ju så förutsättningslöst och enkelt. Finns det inga ord finns det kramar, det är allt annat än futtigt!
Fint skrivet och viktigt! stor kram ❤️
Tack fina <3
Helvete vad starkt!! Största kramen till er båda <3
Massor av tillbakakramar till dig Anna!!! <3
Fina, modiga Elna! Så fint och klokt skrivet! På nåt konstigt sätt förstod jag vad som hänt även om du inte skrivit det, det låg liksom dolt i dina inlägg!
Jag jobbar nästan dagligen med kvinnor som drabbats av missfall och jag har själv oxå haft ett missfall.
Så härligt att höra att du mår bättre och kan se framåt, er tid kommer❤️
Åh, tack bästa du! Vi tror också att vår tid kommer och skulle den mot förmodan inte göra det kommer det att finnas mening med det också. Misstänkte att en och annan med lite insikt i ämnet nog skulle kunna räkna ut vad som hänt, att skriva träningsrelaterad blogg utan att gå in på detta har varit en utmaning minst sagt. Skickar massor av kärlek till dig, du gör ett så himla viktigt jobb. <3 <3 <3
Jag har också anat. På något sätt läst in och lagt ihop, utan att alls känna dig. Ändå rinner tårarna som floder nu när jag läser. Inte för att jag tycker synd om, tvärtom, utan för att ni är förbannat jävla starka som delar med er. Många kramar
Många kramar till dig med och stort tack för din kommentar. Inte var det meningen att du skulle börja gråta en söndagskväll <3 <3 <3
Lider med dej. Anade att det var så. Fantastiskt starkt skrivet, bra skrivet. Du skriver verkligen bra. Blev riktigt berörd. Ta hand om er.
Tack för fina ord!!! Vi tar hand om oss och vi mår bra igen och känner oss liksom hoppfulla inför framtiden! KRAM!
Jag vet precis hur ni känner. Precis. Känner igen varenda ord. Att man inte vill att någon ska tycka synd om en även om hela livet känns som ett tomt svart hål. Sorgen man känner för det som inte kommer bli. Och tomheten att inte ha så många att prata med för att man inte har berättat. Jag vet hur ont det gör att ta cytotek. Och de oändliga tårarna som kommer efteråt. Jag har gått igenom helvetet 3 gånger. Dock så lärde vi oss av misstaget att inte berätta för våra närmsta efter första gången. Men om vi lyckades efter all skit så kommer ni också. Vi har två små underverk här hemma nu. Jag håller tummarna hårt för er. Kram
Herregud vad jag skulle vilja ge dig en stor kram! Och det är just sådär vi tänker, världen är ju full av underverk, det blir vår tur en annan gång. <3 <3 <3
Det är klart det blir er tur någon gång. De flesta lyckas på ett eller annat sätt, någon gång. Kram <3 <3 <3
Glömde skriva att det är otroligt starkt av er att dela med er. Jag hade aldrig styrkan när jag var mitt i det. Och efteråt har jag funderat på det men aldrig kommit mig för. Men det du skriver är viktigt.
Jag skulle inte kunnat skriva om det när det hände. Jag skrev mycket då, men jag skriver alltid mycket texter för min egen skull, det är en terapi för mig att skriva. Men när vi var mitt uppe i det där i höstas kunde jag liksom inte alls formulera mig vettigt eller skilja på privat och personligt eller avgöra var ribban skulle läggas. Vi bestämde ganska tidigt att vi skulle dela, men inte förrän vi tagit oss igenom det värsta och landat och vi gjorde det förvånansvärt fort ändå. Sorgen efter mormor finns förstås för alltid men vi har turen att vara så himla starka ihop.
Att ha någon att dela det med är sååå viktigt. Jag har ett opublicerat inlägg från ett par år tillbaka. Skrev det nog mycket just för terapi…
Att skriva är verkligen magiskt, det är som att hjärtat lättar när man sätter känslorna i bokstäver!
Full av beundran över din/Er styrka lyfter jag på hatten och skickar tusen kramar till Er båda.
Tack, och vi skickar förstås tusen kramar tillbaka!
Så starkt skrivet! ❤ Så otroligt tråkigt att ni behövt gå igenom detta men så starkt att du/ni delar med er om nåt som är så viktigt! Massa kramar till er!
Tack Ester, och massor av kramar tillbaka!!!
Mina vackra vänner jag längtar efter att få komma till Huskvarna och krama om er. Ni är fantastiska. Kram
DU är fantastisk! Vi saknar dig med ska du veta, det ska bli så fint att ses. KRAM <3
Vilken vacker text Elna, om något så tråkigt. Nästan exakt samma har drabbat mig och min man. Jag hade precis börjat med mammabyxor den dagen, när jag uppräckte lite blod i trosorna. Vi hade inte heller berättat för så många, vilket hade varit lättare i efterhand. Varför inte skrika ut sin lycka den där dagen man ser ett plus på Stickan. Den dagen man förlorar ett barn är det ju så svårt att låtsas som ingenting. Alla skulle ju förstå varför man är så ledsen och sörjer. Det är först då andra börjar berätta. Vi hade en av våra pojkar när jag fick missfall. Bara några månader senare blev jag gravid igen. Så här i efterhand var missfallet värt det. Vi fick ju Simon. En underbar pojke till. Och det tillbakabildade fostret var det något fel på, det förstår jag ju. Men sorgen går nog inte att släppa förrän ni har en bebis i er famn. För då är det den och ingen annan ni vill ha, och missfallet var ett steg på vägen. Många kramar till er.
Bästa du, tack för din fina kommentar. Och så fint att Simon kom sedan. Många kramar till dig!!! <3 <3 <3
Kram <3
Kram tillbaka till dig Clara <3
Oh Elna! Fina du, jag är så ledsen för din skull<3 jag var med om exakt densamma innan jag fick mina grabbar. Jag förstår sorgen och smärtan du går igenom. När du väl sitter där med en liten son eller dotter i din famn så kommer detta vara glömt jag lovar. Men nu gör det ont jag vet!! Ta hand om varandra, försök släppa detta (supersvårt) och bara njut av tiden tillsammans för en dag finns det en tredje själ som behöver er dag och natt. Nu vet ni att ni kan få barn tillsammans även om det är liten tröst nu. Stor kram till dig
Tack fina för din kommentar. Det gör det inte mindre sorgligt men det är alltid en lättnad att veta att man inte är ensam. Och ja, vi tar hand om varandra och jag tycker vi lyckats släppa det himla bra, vi blickar framåt och är lyckliga att vi har varandra. KRAM!
Ojoj. Vilken höst för. Fint av er att dela detta! Du skriver så bra. Blir helt tårögd. Livet är så himla orättvist ibland. Ta hand om er! Kram kram
Tack Pelle, och massor av kramar tillbaka! <3
Inledde dagen med att storböla på kontoret. Vilken vacker skildring av en så mörk höst! Jag hoppas Winnerbäck har ett nytt ledmotiv till ert liv inom kort ❤️ KRAMAR
Åh, Kokko, inte skulle du gråta heller, det hade jag inte tänkt. Jag tror på Lasse, vem vet, en annan september kanske vi går i Vätterviken och sparkar höstlöv med en son. KRAM fina du och hälsa till dina grabbar därhemma <3
“Ibland blir det verkligen inte som man tänkt sig, men livet kan bli bra ändå.” Trodde absolut inte på läkaren som sa det till mig, men nu kan jag faktiskt hålla med.
Vi vet bara vad vi har här och nu och får försöka glädjas åt det.
Förstår inte varför man avråder från att berätta tidigt, det borde ju vara upp till de blivande föräldrarna.
Kram!
Läkaren som undersökte mig på söndagen på gynakuten sa att han trodde vi skulle ses snart igen för han jobbade mest på förlossning. Jag hoppas ju förstås att han har rätt. Och det känns ju knäppt att säga det men allt det här onda har haft gott med sig, det har gjort att vi blivit starkare och närmre varandra än innan.
KRAM!
Fina du, tack för att du sätter ord på sorgen och smärtan. Jag vet hur det känns, på mitt sätt, flr det är ju aldrig lika för alla. Jag har googlat Cytotek och inte tordats ta det, jag har vridit mig av smärta för att jag vägrat värktabletterna, jag har gråtit floder över tvillingar som aldrig blev. Men jag har också två fina tjejer, den ena ett sant mirakel eftersom hon lever trots att jag fick cancer med henne i magen. Livet är märkligt, oförståeligt och fantastiskt. Tack igen för att du skriver om det, och stor kram till dig och er!
Åh, du är fin och du är ett mirakel! Stor kram till dig! <3
vilket fint inlägg om något så otroligt viktigt. Kram
Tack, stort tack och många kramar tillbaka!!!
Så fint och gripande inlägg!
Tack Pelle, det värmer att du tyckte det. Kram!!!
Usch vilken höst, skickar en stor kram!
Tack Emmi, jag vill förstås skicka en bamsekram tillbaka!!!
Gripande inlägg, jag hade då ingen aning det var så vanligt heller, svårt att prata om såklart.
Kram!
Jag visste inte heller att det var så vanligt och ju mer man tänker på det, desto märkligare är det ju. Stor kram tillbaka!!!
❤️❤️❤️
Massor av tankar och kramar!
Tack, och massor av kramar tillbaka!!!
Du har skrivit ett jättefint inlägg. Och viktigt. För du delar ju dina sorger med så många. Men få berättar ju om exempelvis missfall eller att man kanske inte kan få barn. Jättestarkt! Jag tror också att de allra flesta har jobbiga upplevelser kopplat till graviditeter med sig, jag tror att det är få som skaffar barn utan att få kämpa, på ett eller annat sätt och i olika skeden. Jag har också upplevt så många tårar, smärta, rädsla och oro i samband med mina graviditeter. Men för de allra flesta så blir det bra, även om det kan ta tid och kräva både kraft, tid och väldigt mycket vilja och längtan. Jag hoppas att er dröm snart går i uppfyllelse. Kram Nellie.
Tack fina du för din kommentar. Och ja, det verkar inte bara vara missfall som är tabu, det verkar vara det mesta som kan gå snett som är det. Hopplöst kan jag tycka, både att det ska vara så mycket kämpande inblandat och att det ska vara så mycket hyschhysch kring det. KRAM!
Jag tror att vi behöver prata mer om alla typer av sorger. Tack för att ni berättade om er. Jag, som sörjer en händelse som alla i min närhet vet om, känner tydligt av vilket tabu det finns kring sorg, och vilken handfallenhet det ofta finns bland människor omkring som inte vet hur de ska finnas till för någon som sörjer. Att dessutom sörja något som ingen vet om till verkar otroligt ensamt och svårt. Tror därför verkligen på ert budskap om att berätta om förhoppningarna för sin omgivning även tidigt i en graviditet. Och jag förstår er frustration. Varför pratar vi inte om sådant här? Det är så viktigt! Kram på er ❤
Sant, vi är så rädda för det som inte är glättigt och tillrättalagt och perfekt. Någonstans gör ju sorgen att vi uppskattar glädjen och lyckan på ett annat vis när vi har den, varför då gömma undan alla sorger så? Tack för din kloka kommentar och styrkekramar till dig i ditt sorgearbete! <3
Det är märkligt att vi inte kan prata om det. Vad har vi att skämmas för? Samma sak hände oss. Vi skulle äntligen få nummer två. På ultraljudet i vecka 20 kommer smällen, fostret dog i vecka 8. Sjukvårdspersonalen var fantastisk, operationen var överjävlig. Hade jag inte haft en vän som delat med sig av sin sorg hade jag antagligen varit tyst jag med. Åt helvete med höstar! Heja kärlek!
Åh, jisses, vecka 20 det är ju halvvägs genom. Hemskt, åt helvete med det, men tack för din kommentar kring det! Stora, stora kramar till dig!!! <3
E&J tack för den texten från vågorna i livet.
Tack Mattias!
Fina Elna, jag har förstått att det varit som tyngt ned dina axlar lite mer än något annat denna hösten. Jag önskar så att jag kunde krama bort smärtan och mildra det som gör ont. Livet har sina lustiga sätt att växa oss samman ibland. Jag beundrar din styrka att dela med dig och ditt fina hjärta att vilja vända det som varit smärtsamt för er till något som kan hjälpa andra. Människor som du behövs i vår värld. Kärlek i massor och i överflöd till er båda – jag längtar efter att ses.
Fantastiska du, tack för din fina kommentar och jag skickar mängders mängder med kärlek och kramar tillbaka!!! <3
Beklagar din sorg och skickar en kram, jag vet också hur det känns. Fick missfall i v15 efter ett års försök till att bli gravid. Sorgen när jag insåg att det värsta hände var olidlig och fruktansvärd och det kändes så orättvist på något sätt. Vänner runt omkring mig blev gravida hur lätt som helst och födde fina friska barn. Idag är det 10 år sedan och jag har nu 2 friska pojkar som jag är oerhört tacksam över att ha fått! Det där lilla knytet som växte inom mig kommer jag dock alltid att bära med mig och varje påsk tänker jag tillbaka på när det hände och hur det kändes då, den fruktansvärda tomheten över ett liv som inte längre fanns…. Önskar dig all lycka framåt och att det blir er tur snart att få ett litet liv i era armar!
Tack för din kommentar Anna, det är ju på något sätt ändå skönt att veta att någon annan vet exakt hur tomt det kändes. Jag bär med mig att jag lärt mig hur mycket jag betyder för mina föräldrar och att jag förstår vad mina vänners barn betyder för dem på ett helt nytt plan och tycker att alla barn som föds ändå är bevis på att det nog kan gå vägen för oss också. Stor kram till dig och tack igen!
Inga ord, bara kramar ??❤️ Två stycken ??❤️ En till er var.
Tack Calle, vi mångdubblar och skickar dem tillbaka <3
Jag är så ledsen för er. Det var ett otroligt fint och viktigt inlägg. Jag är för dig En helt okänd person men jag vill ändå skicka dig en kram då jag vet precis vad du går igenom, jag hade ett uteblivet missfall i juli förra året. Precis som dig hade jag passerat de där 12 veckorna, det skulle ju vara lugnt. Jag hade dock två vänner att prata med som gått igenom samma sak, men jag håller med vi måste bli ännu bättre på att prata om det. Jag blev gravid ganska snabbt efter och vi valde då att berätta nästan direkt. Det var dock en tuff graviditet att gå igenom, jag var orolig, orolig att det skulle hända igen.
Tack, och det där du skriver om oron i nästa graviditet är det många som också berättar om, att de knappt törs ens hoppas att det ska gå vägen utan oroar sig konstant genom hela. Stor kram till dig!
Beklagar verkligen och förstår att hösten måste ha varit otroligt tuff. Jag håller med er om att det är bra att berätta för sina närmaste tidigt, för man behöver deras stöd om det skiter sig. Själv har vi en historia av ofrivillig barnlöshet, och jag är glad att vi var helt öppna om det inför familj och vänner, men även på jobbet. När man gick på en massa undersökningar, behandlingar, hormonbehandlingar etc var det ganska svårt att orka med jobbet, och det hade varit svårt att hålla på med bortförklaringar. Idag har vi en adoptivdotter och minnena av den jobbiga tiden har vänt till en tacksamhet över att det blev som det blev, för det blev ju rätt till slut. Hoppas att ni också kommer dit en dag, att ni kan se tillbaka på den jobbiga hösten med en distans och vetskapen om att allt blev jättebra till slut.
Tack fina för att du delar, det ger mig liksom hopp. Oavsett hur det blir kommer det att bli bra, som för er. Vi har sagt flera gånger att om det nu är så att det inte går vägen för oss finns det ju många barn som inte fått förmånen att födas med föräldrar som kan ta hand om dem, och då kanske vi kan få vara det för dem. Vem vet vad livet väntar. Stor kram till dig <3
Elna, du är en av de modigaste människorna jag känner. Och du har ett hjärta av guld. Tack att du och J är förebilder och vågar berätta om det som är så svårt. Mycket kärlek och omtanke till er <3
<3 <3 <3
Fint skrivit. Jag låg också i en soffa hela oktober och undrade vad livet höll på med. Inte av samma anledning som du, men inte långt därifrån. Jätteviktigt att du berättar och avstigmatiserar en sån här sak. Finns aldrig anledning att böja sig och låtsas vara glad för andras bekvämlighet – som vi så ofta gör, eftersom så många människor blir rädda när andra är ledsna. Kämpa på.
Åh, du har så rätt, det finns ingen anledning. KRAM! <3
Vilken gripande text på alla sätt. Tack för att du så öppenhjärtligt delar med dig och för dina råd till en person som inte är gravid men nån gång hoppas bli.
Det ska ju vara Resa medvetet och inte 155:an som är min gamla adress, åh teknik <3
❤️