Tiden läker alla sår brukar man säga. BULLSHIT säger jag, det är skogen som läker, inte tiden. För om något ska läka bra måste man faktiskt oftast göra något åt det på eget initiativ, det är få saker som blir bra av sig själva bara man väntar – men det kan räcka med något så enkelt som att ta sig ut i skogen. I alla fall för mig. Tiden kanske funkar för dig – vi är ju alla så himla fint olika, men det funkar inte för mig. Jag behöver skogen.
När jag blev sjukskriven för utmattning första gången för tio år sedan orkade jag till en början på sin höjd ta mig ur sängen för att äta frukost – sedan var jag tvungen att gå och lägga mig igen. Efter några veckor kunde jag ta mig ut i skogen och om jag tog mig ut i skogen blev det en bra dag. Jag gick femhundra meter rakt ut i skogen i Svärtinge där jag bodde då, satt på en sten några timmar tills jag orkade gå hem igen.
Tio år senare har jag för länge sedan konstaterat att jag aldrig blir helt frisk från utmattningen men jag har blivit jävligt bra. Ibland lite för bra. Och om jag inte lyssnar ordentligt på tidiga signaler om att jag gasar för mycket – ja då får jag en käftsmäll av kroppen. Det hände senast i tisdags.
De senaste veckorna har varit lite för intensiva. För mycket do, för lite don’t. För mycket saker som inte passar in i rutinen, för lite sömn. För mycket oro, för lite återhämtning. Och jag har pressat mig.
I tisdags blev det för mycket. Kroppen reagerade starkt under träning – jag fick en panikångestattack och kunde inte andas. Som astma – fast utlöst av stress. SÅ sjukt obehagligt. Det har inte hänt sedan 2016 och jag har inte ens varit orolig för det och så helt plötsligt kan jag inte andas. Usch vad det var läskigt. Inte hade jag luftrörsvidgande med mig heller, det hade jag glömt att jag ska ha för länge sedan.
Jag fick hjälp att ta mig ned på marken (alltså, testa att försöka klicka ur spd-pedaler med panikångest) jag lyckades lugna ned mig, jag fick omtanke och det släppte. Jag var både rädd och orädd – jag visste ju vad som hände och att jag behövde försöka hitta lugn för att häva det. Tårar torkades, luftvägar vidgades. Så konstigt egentligen – att det som händer mentalt kan göra att man reagerar fysiskt. Eller smart.
Hur som helst. Det var det där med skogen. Jag tog två lediga dagar och gjorde det jag behövde göra. Först och främst åkte jag till kyrkogården och grät alla tårar jag behövde gråta där (fem år sedan mormor dog och så – trodde inte jag behövde åka till kyrkogårdar och gråta men tji fick jag) och sedan stack jag till skogs.
Kängor. Svampkorg. Tystnad. Sex blomkålssvampar på två dagar och mer kantareller än vad som fick plats i korgen. Starkt chai-te i termos.
Det händer något i skogen. Det rensar huvudet, det lagar själen, det läker såren.
