Jag gav mig själv en uppdragsbeskrivning i helgen. Lite som om att det vore ett jobb jag skulle göra – och på sätt och vis var det ju det. Jag behöver rejsa. Jag behöver det för att jag mår bra mentalt och fysiskt av att göra det och jag behöver det för jag vill ut och träffa folk. Snacka. Heja. Kolla.
Tillbaka till uppdragsbeskrivningen:
Var på plats i god tid. Lägg en timme på att känna in atmosfären. Träffa folk. Peppa och bli peppad samt kolla hur det ser ut med start och mål och allt sånt där. Byt om och sätt dig på cykeln en timme innan och kör några varv på en enkel teknikslinga. Var i tid till insläppet och var där med ett leende. När startskottet går – hetsa inte. Lägg dig i svansen om du inte hamnar där ändå och så gör du din grej – åk snyggt, ha kul, bli trött. Kör alla a-linjer på varje varv.
Jag genomförde det helt jäkla perfekt. Check på allt jag bestämt mig för.
Det kändes konstigt att det blivit september innan det var dags att leta på tidtagningschipet och fästa det på framgaffeln. De andra har rensat en hel vår och sommar – för mig var det tävlingspremiär. Bättre sent än aldrig och oj vad jag tycker det är skönt att tävla i kyligare förhållanden, sommarvärmen brukar ju knäcka mig.
Ofta hetsar jag lite för mycket i starten, vill gärna ligga långt fram ett tag men med resultatet att jag kör slut på mig alldeles. Igår hade jag lovat mig själv att inte göra det – att bara chilla. Det löste sig liksom av sig själv när jag trasslade lite med en pedal och hamnade bakom de andra tjejerna. Låg på rulle litegrann, tyckte det gick långsamt på startloopen, men så fort det kom en liten backe och lite stig sa det pang och jag låg kvar i samma tempo men de andra drog iväg.
Gott så – det gjorde mig ingenting. Jag fick stigen för mig själv och jag fick hejaklacken för mig själv – och jisses vad mycket fint folk det var som hojtade på mig längst banan. Jag körde bra i min egen fart. Höll på att kränga lite framdäck på väg ut från King’s Landing (ett av de klurigare partierna på banan) men räddade upp det fint. Kom något för långsamt in mot droppet på första varvet – det var så nervöst och pirrigt – men det gick fint ändå och farten satt bättre de andra varven.
Jag drömmer ju lite om att lyckas hitta farten och vara med och jag. Eller äsch – jag ska inte sticka under stol med att jag så innerligt gärna skulle vilja vara en av dem som kan trycka på mer. Snabbare och hårdare. Slåss lite om pallplats. Men – jag har blivit så mycket bättre på att skita i att jag inte är där. Jag vet att jag cyklar fort och bra och jag lyckas oftare komma ihåg att de andra tjejernas motorer har andra förutsättningar och kapacitet än min.
Jag lever och jag får vara med och det är mäktigt och stort och igår kände jag mig väldigt nöjd.
Alla bilder i inlägget är tagna av Eskil Laago för IF Hallby Cykel.
1 comment
Det lyser igenom av glädje i bilderna! Och vilket smart sätt att tänka inför och tävling, en uppdragsbeskrivning! Det ska jag ta med mig när jag väl ska tävla.